Den sista sommaren 2020-

Varma sommarnätter, djupa norrlandsskogar och bra umgänge i goda vänners lag, det låter rätt mysigt eller hur? Fallet visar sig inte vara så, varken för karaktärerna eller mig för den delen. SVT:s nya dramaserie i sju delar är tyvärr rätt värdelös, trots ett gott försök.

Serien är skapad av Alice Ängeby och Andreas Öhman (”I rymden finns inga känslor”), den sistnämnde står för även för regin. Som sagt handlar serien om ett gäng asfaltsbarn som åker upp till Norrland (Ni vet Norrland, stället som täcker typ halva Sverige) för att bara vara tillsammans utan några utomstående faktorer i en vecka. Trevligt har dom det knappt i en minut innan gnabbandet startar. Att de här människorna någonsin varit vänner känns rätt osannolikt. Hur som helst kommer hemligheter ut, vän ställs mot vän, vem kan lita på vem och så vidare. Ni har sett det förr.

Vem som har skrivit det hela framgår aldrig riktigt, men jag utgår från att skaparna ligger bakom även detta. Inte för att det gör så stor skillnad eftersom serien känns rätt oskriven. Dialogen är fumligt framkrystad utan någon vidare finess, storyn likaså. Premissen kan jag väl medge att det finns något intressant i, även fast det är djupt begravt under några meter jord och ett frodigt lager norrländsk mossa ovanpå det. Varje avsnitt ligger blott runt en mager kvart i längden, och hur allt ska framstå som en tillfredställande serie får jag inte riktigt ihop. Jag sträckkollade det hela och fick knappt ihop det till en helhet som det är.

Att ”Den sista sommaren” ska framstå lite smutsig och rå är ju dock gjort delvis med flit. Serien är filmad i found footage med inslag av karaktärernas tillbakatittande i nutid. ”The Blair Witch Project” är något som såklart stolt nämns som en stark inspirationskälla eftersom… skog? Det känns och är antagligen en serie med otroligt låg budget, så det gör faktiskt lite ont att jag tyckte så lite om den som jag faktiskt gjorde. Men jag känner verkligen att jag gick ifrån den här tittarupplevelsen helt tomhänt. Tanken bakom det hela är såklart god, om något avsnitt skulle klassas bättre än de andra så är femman det bästa. Det är ett avsnitt med en del slående bilder, och dramatik med viss substans.

Första avsnittet slutar med en melankolisk tolkning av Vår bästa tid är nu, det visar ungefär vilken grad av subtilitet vi spelar med i SVT:s nya serie ”Den sista sommaren”. Det gör som sagt lite ont att säga det, men det här är tyvärr inte bra och med avsnitt under kvarten är det ett under att dom framstår långtråkiga.