Desperate Housewives 2004-2012

Välkommen till Fairview, den lilla helylle-amerikanska idyllen där gräset alltid är nyklippt, bullarna nygräddade och hemmafruarna leende. Men man behöver inte spendera många minuter i deras sällskap för att förstå att allt bara är en fasad. 

Pilotavsnittet inleds nämligen rätt drastiskt med att en av dessa ständigt perfekta kvinnor plockar fram en pistol och stänker ner det säkert nyskurade köksgolvet med blod och hjärna. Det blir starten på åtta både dramatiska, underhållande och ibland skruvade säsonger där hennes nyfikna grannar får nysta både i vad som orsakade Mary Alices självmord, och en hel del andra mysterier på Wisteria Lane.

Bara några hus bort bor Susan (Teri Hatcher), den klumpiga och charmiga tonårsmamman som trånar efter den nyinflyttade hantverkaren. Mittemot hittas Lynette (Felicity Huffman), bestämd men stressad mor till fler barn än man kan räkna, och en make som vägrar bli vuxen. Gatans finaste hus hör till Gabrielle (Eva Longoria), den bortskämda lyxmodellen som valde en rik man framför karriär och nu är dödligt uttråkad i förorten. Kvarterets renaste hem är definitivt Brees (Marcia Cross), hon är utåt sett den ultimata Martha Stewart-kopian som alltid strävar efter perfektion och att möta dagen med ett leende. Även när livet ger henne otrogna män, alkoholproblem, stökiga döttrar, homosexuella söner och - Gud bevare - grannar med godare recept!

De fyra kvinnorna och väninnorna utgör kärnan i "Desperate Housewives", även om fler har fått äran att röra om i grytan under årens lopp. Främst minns man Nicollette Sheridan som Edie Britt, kvarterets våp som bjuder på några underbara catfights med Susan. Visst finns det gott om makar, barn och andra skvallertanter för att fylla ut åtta säsonger med diverse problem, men i grunden handlar det alltid om vänskap, föräldraskap och familjeliv. En del är säkert igenkänning, mycket är å andra sidan skruvat till sin spets. Den här serien strävar inte efter att vara realistisk, jag tror snarare att skaparen Marc Cherry drömt om att korsa "Dynastins" intriger med "Stepford Wives" småstadssatir, och kasta in en gnutta thriller.

Varje säsong kantas av ett mysterium som lämpligt får sin lösning lagom till finalen. Ofta handlar det om att en ny granne med ett mystiskt förflutet flyttar in, varpå de nyfikna damerna inte kan låta bli att lägga näsan i blöt. Mysterierna, som inte sällan får snudda vid riktigt tunga ämnen som mord eller våldtäkt, slarvas tyvärr ofta bort. Den utlovade svärtan tynar bort till förmån för mer slapstickhumor och, ganska oengagerande, historier för de enskilda avsnitten. Det mest frustrerande med "Desperate Housewives" är just den potential som finns och inte utnyttjas. Varken satir eller allvar får, så att säga, tas på allvar. Som ett fan (och jag blev ju trots allt ändå ett fan) kände jag mig ofta överkörd, när manusförfattare verkade föredra lättsamma avsnitt som kopierar samma framgångsrecept vecka efter vecka.

Vad som ändå fått mig att zappa in genom åren är de fyra damerna i fokus. Det låter som en klyscha men de växer på en. Jag har snabbt kommit att älska var och en, inte minst tack vare alla deras brister och bitchigheter, och alla är de fantastiskt väl castade. Flera kända namn har varit på tapeten inför seriens start, men det är svårt att föreställa sig hur någon annan kunde göra dessa roller lika bra. 

De starkaste avsnitten, de som verkligen skakar om serien och tittaren, kan räknas på tio fingrar. Men när det väl händer så är mycket förlåtet. Det är när dessa skådespelerskor verkligen får visa sina talanger i hjärtskärande scener av sorg och desperation, när dramat får ta plats, som seriens verkliga potential visar sig - dessvärre alltför sällan. Vidare har den här lilla gatan har bland annat fått utstå en rejäl tornado, en brand och en flygplanskrasch (!). 

Nämnas måste också genidraget (ja, det bästa som hänt i "Desperate Housewives"), då handlingen mellan fjärde och femte säsongen helt sonika tar några års hopp framåt i tiden. Plötsligt är barnen tonåringar, en av våra huvudpersoner har skaffat sig en toyboy, den ytligaste i gänget har blivit mullig och hopplöst oglamorös morsa. Det är vid såna tillfällen som vi trogna tittare verkligen belönas.

Ändå är det inte tillräckligt för att höja betyget. "Desperate Housewives" avnjuter man nämligen bäst i små doser. Har man haft oturen att bli riktigt hooked på serien, så känner man snabbt igen upplägget i varje avsnitt och kan lätt räkna ut vart det hela lutar. Exempel: fru 1 störs av ett mobbande barn på lekplatsen. Hon bestämmer sig för att ta saken i egna händer. Det går sådär. Fru 2 misstänker städerskan för något. Hon ser till att gillra en fälla. Det går sådär. Respektive make står och ser på och skakar på huvudet, han hade såklart vett att säga emot hela idén. Det blir lite bråk men inget som inte kan sköljas bort med några margaritas på kvällen, där Susan, Lynette, Gabrielle och Bree kan beklaga sig över vardagen.

När serien till slut lades ner var det definitivt några år för sent. Det blev ett bitterljuvt farväl för alla oss som följt livet och intrigerna på Wisteria Lane i nästan ett decennium. Men likt middagsgäster som stannar kvar lite för länge, var damerna kvar i våra liv någon säsong för mycket.