Dirigenten 2018-

Camilla Grebe och Paul Leander-Engström har skrivit boken ”Dirigenten från St Petersburg” som serien är baserad på. Håfström regisserar som sagt de fyra första avsnitten och sedan tar Johan Brisinger och Mårten Klingberg vid.

Den unge yuppien och investeraren Tom Blixen ser sin chans att göra en bra affär när Olga, hans vän Fredriks fru, ber om hjälp att sälja aktier som Fredrik länge haft i sin ägo. Blixen drar i gång en affär som blir startskottet i en våldsam härva med mycket blodsspill och det dröjer inte länge förrän hans eget liv också är i fara.

Adam Pålsson spelar Tom, en ung ambitiös man med ett mörkare djup än som först kan anas. Vi får tidigt nys om att det är något mer med honom, att han är på flykt eller gömmer sig. Denna insikt löper sedan som en tunn tråd genom historien och även om det inte nödvändigtvis har så mycket med annat att göra, så väcker det intresse och sympati för huvudpersonen. 
Pålsson är dessutom riktigt bra i rollen. Och jag måste säga att det är en fröjd att se honom spela en på riktigt vuxen karaktär. Förvisso är Tom, åtminstone till en början, något naiv och lite väl omoget ettrig, men han har ett gott hjärta och utvecklas med tiden.

Även Karolina Gruszka (Olga) och Christopher Wagelin (Fredrik) övertygar, liksom gör Linda Zilliacus som Blixens chef Rebecka. Det är överlag välspelat, även om vissa karaktärer kan upplevas något överdrivna på ett klyschigt och karikatyriskt sätt.

Detta är en rätt blodig och våldsam serie. Liken radas på varandra och explosioner briserar. Däremellan hinner det dock bli berörande och till och med romantiskt mellan varven. Stundvis drar dessa partier väl mycket åt det sentimentala hållet, så att det nästan blir sliskigt melodramatiskt. Fast innan det går så långt, vänds skutan, och rätt vad det är sitter man där igen som på nålar och tycker att det är fantastiskt spännande.
 


 

Fotot är snyggt och ljussättningen går i varma behagliga toner, vilket effektivt bryter mot det iskalla finanskriget som råder och skildras. Utan att ha något facit i handen så känns det som att jag ser på en autentisk postsovjetisk tid i vilken gamla kommunistiska traditioner försöker samsas med plötsligt groende kapitalism.

”Dirigenten” är en grymt intensiv serie som löper i ett ganska lågmält, smygande mak för att plötsligt smälla högt med jämna mellanrum. Den engagerar genomgående, karaktärerna intresserar och de annorlunda omgivningarna ramar in allt mycket bra. Se den!