Disclaimer 2024-

”Disclaimer” är en serie som till stora delar utspelas i Venedig, med Emmanuel Lubezki bakom kameran. Dramat är regisserat av Alfonso Cuaron, mannen bakom ”Gravity” (2013) och ”Roma” (2018), och har bland andra Cate Blanchett och Kevin Kline i några av rollerna. Detta mina vänner, beskriver i korta drag min våta dröm om jag någonsin skulle ha en. För helt ärligt, så kan det på papper inte blir mycket bättre än så här.

 

Disclaimer betyder, lite haltande översatt, dementi eller förnekelse. En disclaimer är ett uttalande som på förhand förnekar, eller friskriver sig ansvar för något.

 

Den framgångsrika och respekterade journalisten Catherine Ravenscroft (Blanchett) får en bok skickad till sig. Hon läser den och inser till sin förfäran att den handlar om henne själv. En mörk hemlighet från det förflutna, som hon trodde sedan länge var begravd, hotar att nu komma upp till ytan och rasera hennes karriär, men också relationerna till hennes man, Robert (Sacha Baron Cohen), och sonen, Nicholas (Kodi Smit-McPhee). 

 

Boken är utgiven av Stephen Brigstocke (Kline) vars son dog i en olycka i Italien tjugo år tidigare. Den är skriven av hans fru Nancy, som sedermera också har gått bort. I serien får vi dels i tillbakablickar ta del av deras historia, dels händelserna från förr så som de är skildrade i boken, men alltså också följa den alltmer desperata Catherines kamp för att inte låta det förgångna förstöra det liv hon byggt upp. 

 

Det här är en slags reflekterande pusselthriller, som ger oss bitarna, med en uppmaning om att lägga dem med tillförsikt. ”Disclaimer” handlar om hemligheter, om skuld och det ljuva giftet hämnd, men också om förnekelse av en sanning, som vi inte vill ta del av. 

 

Cuarón står för regin, men har också skrivit manuset efter bok-förlagan av Renée Knight. Hans finstämda penseldrag ger liv till en spännande hämnd- och svartsjukehistoria med erotiska undertoner. Serien bjuder på många oväntade vändningar och är samtidigt både stötande och vacker. Allvarliga teman som grooming, sexuellt utnyttjande och sorg hamnar dock något i skuggan av de mer melodramatiska tongångarna.

 

Cate Blanchett är som alltid otrolig och hennes gestaltning av en framgångsrik kvinnas annalkande nedgång smärtar under huden på mig. Men det är inte bara hon som bjuder på en trovärdig prestation, även Kevin Kline och Lesley Manville som Nancy övertygar starkt i sin alltöverskuggande sorg efter deras döde son.  Övertygar gör också en nedtonad Sacha Baron Cohen och Kodi Smit-McPhee som far och son i skuggan av en katastrof.

 

Det narrativa perspektivet flyttar sig konstant och till en början vet man inte riktigt hur man ska bedöma det man ser. Är det tillbakablickar på vad som faktiskt har hänt, eller illustrerar bilderna det som finns nedtecknat i manuskriptet till boken eller är dessa helt enkelt någons högst subjektiva minnen?

 

Det vackra fotot av Emmanuel Lubezki och Bruno Delbonnel förstärker medvetet förvirringen, och visuellt finns verkligen inget mer man kan önska sig. Långa eleganta tagningar, varvas med intensiva närbilder som kapslar in de olika delarna perfekt. Den återberättade soldränkta semesterns varmare toner, kontrasteras effektivt med den mycket kallare verkligheten, vilket möjliggör ytterligare lek med perspektivens opålitlighet.

 

Cuaron låter ett drömskt skimmer ligga över vissa av bilderna, medan han över andra lägger voice-overs för att styra berättelsen, och därmed även vår perception av den. Vi vet helt enkelt inte vems tolkningar som får luft och tveksamheten göder ett tvivel som är både kittlande och lätt oroande.

 

”Disclaimer” är ett drama om förutfattade meningar, som övergår i en kraftfull uppgörelse med människors tendens att snabbt hoppa till slutsatser och köpa den enklaste sanningen. Mer specifikt handlar det om samhällets ytterst osmakliga iver att med minsta möjliga bevisning döma ut kvinnor i allmänhet och mammor i synnerhet, som dåliga. Serien genomsyras av misogyna föreställningar och regelrätt slutshaming, så mycket och länge att jag emellanåt nästan blir orolig för vart vi är på väg. Men bara nästan, då jag samtidigt fullt ut litar på att Cuarón vid rodret, kommer styra detta rätt.

 

Det gör han också. Och i slutet skingras alla tvivel om vad som faktiskt är och vad syftet med detta hela tiden har varit. Men när serien tar bort den tidigare konstruerade osäkerheten, görs det tyvärr till förmån för en rätt tråkig tydlighet, som även sköljer av viss finess och spänning. Lösningen som följer är forcerad och jag får aldrig någon känsla för sanningen som i och med den presenteras.

 

Jag får heller inte någon riktig känsla för karaktärerna, som fortsatt agerar på impuls snarare än eftertanke. Detta är också en av de större svackorna i serien; att ingen av personerna vi lär känna visar några särskilt sympatiska sidor. Inte ens karaktärerna som vi borde känna med och för. Jag har empati för det som hänt och händer dem, men jag kan samtidigt inte bry mig särskilt mycket om deras fortsatta öden. De är helt enkelt inte tillräckligt relaterbara i sin framtoning och i sina reaktioner.

 

Och min gissning är att den gedigna omsorgen över narrativets snåriga, men för all del även fascinerande konstruktion, skapar en distans mellan mig och de som egentligen borde vara navet i det.

 

Inför sista avsnittet börjar ”Disclaimer” gå lite på tomgång och det känns som om jag tittar på en alldeles för lång film som inte riktigt hittar sitt slut. Inget kan ta bort seriens oändligt många kvaliteter ditintills, men jag kan heller inte bortse från de käppar den kastar i sina egna hjul och ambitioner. Slutet bjuder på viss tillfredsställelse, men för mycket fokus på stil och yta på vägen dit, gör att jag inte kan belöna denna med mer än en trea i betyg. 

 

Min våta dröm, var just enkom en dröm, och väl vaken går luften lite ur mig. Det finns en hel del intressanta företeelser att tänka tillbaka på, men en känsla av besvikelse blir det som överskuggar den i stora delar positiva upplevelsen, som ju på papper lovade så mycket gott.