Dollhouse 2009-2010

Du befinner dig på ett spa omringad av fagra män och kvinnor. Dagarna består av att äta nyttigt, simma och sova gott. Världen är bekymmersfri och silkeslen. Sedan frågar någon om du vill ha en behandling. Klart tänker du, jag är ju på ett spa. Det är säkert ett gyttjebad eller en ansiktsmassage de pratar om. Icke. Du slår dig bekvämt tillrätta i en stol som är omringad av mycket mystiska, blinkande apparaturer. Nu kanske du tvekar, men det är redan försent. Du har blivit hjärntvättad av en gullig nörd vid namn Topher (Fran Kranz). Du vaknar upp och känner instinktivt för att baka cupcakes, smiska någon eller mörda din chef med ett samurajsvärd. Jag välkomnar dig till Dollhouse!

Denna sci-fi/dramaserie har en ojämn startsträcka och den gick inget lätt öde tillmötes då den ställdes in efter två säsonger. Men efter fem avsnitt har den hittat sin form och jag är fast, även om det här är den serie av Whedon som fallit i skymundan. Joss har nämligen gett sig i kast med något så knepigt som att använda en protagonist utan personlighet. För dockorna i dockhuset har nämligen frivilligt fått sina personligheter och minnen raderade. De är som nyfödda barn inlåsta på ett kurbad, tills de blir präglade med en ny personlighet och utsända på uppdrag. Därför är det också bitvis svårt att ta sig an huvudkaraktären Echo, spelad av Eliza Dushku från ”Buffy" och "Angel"-serierna. Jag tycker dock att den bisarra idén om en värld där den rika eliten kan köpa specialprogrammerade människor är tillräckligt underhållande i sig själv. Det är också skönt att se en tjej flåsa när hon springer och hamna i redliga knytnävsslagsmål. Att de hjärntvättade dockorna befinner sig i just LA är ju dessutom inget annat än humor.

Den resterande rollbesättningen består också av tillräckligt många hyfsat nyanserade karaktärsporträtt för att det ska bli intressant. Dockhuset drivs exempelvis av den kompromisslösa och brittiska kvinnan (Olivia Williams) som gör en riktigt bra roll. Det är dessutom oundvikligt att inte till sist falla för Victor (Enver Gjokaj). Hans varierande identitetstolkningar är inget mindre än charmerande. Trots sina ringa 26 avsnitt hinner de flesta av karaktärerna utvecklas. Likaså handlingen som har så många vändningar att man knappt hinner med. Jag har tidigare gnällt på att sci-fi serier tenderar att vilja spränga mer, skjuta mer och förgöra mer efterhand som säsongerna tickar på. Dock är just det det bästa med denna serie - upptrappningen. Det märks att det fanns ett tänkt slut redan från början. Tyvärr är det också lätt att konstatera att de varit tvungna att skynda på. Man hinner precis gråta med vissa av karaktärerna, bli kär i andra och glädjas åt de sista innan allt är slut. Jag hade velat ha mer av allt även om de gjort ett bra jobb med att knyta ihop det. 

Det är säkerligen lätt att förakta serien i tron om att det handlar om prostituerade på en glamorös lyxbordell, men då har man helt missat poängen och de övergripande frågor som serien ställer. Vilka är vi utan våra minnen? Hur skulle vi missbruka den här typen av teknologi? Är en frivillig slav också en slav? Kan man radera själen? Och att säga att det är en kopia av ”Buffy” för att det är en tjej i huvudrollen ... ja, sämre argument får man leta efter. 

Serien når tyvärr inte hela vägen fram, men det beror främst på att de centrala ämnena är luddigare och därför tar längre tid att definiera, tid som den inte fick. Det är också en mer dystopisk och vuxen serie än exempelvis ”Buffy”, vilket nog avskräcker vissa inbitna fans. I de flesta avsnitt återfinns dock Whedons charm och jag säger nawh och skrattar högt vid flera tillfällen. Jag skulle så gärna vilja avslöja mer. Vad händer på The Attic egentligen? Vem är Alpha? Var kommer den politiska satiren in? Men det är bättre att ni ser den själva. Om du förväntar dig enkla koncept och storartade specialeffekter så är den inte för dig, men om du liksom jag kan se bortom dålig ljussättning och förbi FBI-agenten Pauls surmun så är detta en udda serie med mycket hjärta.