Dummy 2020

När man ser vissa TV-serier kan man tydligt föreställa sig pitchen till producenterna. Tänk er en ”buddy comedy” där en kvinna blir vän med sin pojkväns sexdocka. Där en av de kvinnliga karaktärerna faktiskt personifierar objektifieringen av kvinnor. Konceptet  är roligt och tänkvärt, men räcker det till en hel TV-serie?

”Dummy” är ett av Quibis dragplåster, streamingtjänsten som erbjuder TV-serier med korta avsnitt (ca 6-9 min). Serien följer Cody Heller, spelad av Anna Kendrick, en ung manusförfattare tidigt i karriären som är tillsammans med den kända manliga komikern och manusförfattaren Dan Harmon. Cody lever i skuggan av Dan och får ofta höra hur genialisk han är.

Förutom att ständigt undra om hon är duktig nog att lyckas i branschen, kämpar Cody även med sin självbild. Även om hon är rolig och duktig nog att hålla jämna steg med sin pojkvän, så är det inte säkert att hon är snygg nog att lyckas behålla honom. När hon får veta att Dan har en sexdocka, skjuter osäkerheten i taket. Varför skulle han ha en sexdocka om han var helt nöjd med hennes utseende?

Cody blir minst sagt överraskad när hon undersöker Dans docka och märker att den kan prata. Eller ja, att Codys undermedvetna pratar genom den. Deras relation utvecklas från att handla om konkurrensen om Dan, till att utforska betydelsen av systraskap. De skriver till och med ett manus ihop, om just en kvinna som blir vän med sin pojkväns sexdocka. Väldigt meta, jag vet.

Om du känner igen namnen är det ingen slump, Dan Harmon är skaparen bakom den omedelbart kultförklarade TV-serien ”Rick & Morty” och Cody Heller är hans flickvän och manusförfattaren bakom ”Dummy”. TV-serien handlar om deras relation och framförallt hur Cody måste förhålla sig till den.

Premissen är intressant. Sexdockan Barbara, som hon tydligen heter, är en så tydlig symbol för den roll som Cody till viss del känner att hon har. Symboliken blir komisk när Cody och Barbara har diskussioner om hur de bara pratar om män och aldrig skulle klara Bechdel-testet om deras liv var en film. Dessa delar är roliga och får en att tänka till, men det räcker inte riktigt till.

Stora delar av den begränsade tid en Quibi-serie har, går åt till att göra små symboliska poänger och även om man skrattar till ibland eller får sig en tankeställare, saknas en överliggande handling som driver serien framåt. Man varken engageras i handlingen eller blir fäst vid några karaktärer och det är för lite komik i manuset för att man ska kunna dölja detta genom humor.

”Dummy” bygger på en intressant premiss som bäddar för en smart komedi, men det saknas substans för att nå hela vägen.