Dune: Prophecy 2024-

Denis Villeneuves filmatisering av Frank Herberts klassiska sci-fi böcker är storslagna. Allt från musiken, till de panorerande bildrutorna, osar rymdepos. Planeten Arrakis öken är massiv och oförlåtande, man riktigt känner den skållande hettan genom bioduken.

 

När Max nu tar Dune-universumet in i streamingvärlden hamnar vi långt ifrån Arrakis oförlåtande sanddyner. TV-serien spenderar faktiskt inte en enda sekund på den titulära ökenvärlden. Istället dyker vi in i politiken som omger de styrande familjerna Harkonen, Atreides och Corrino.

 

Över tio tusen år innan Timothée Chalamet dansar fram i öknen, är familjerna Atreides och Harkonnen i luven på varandra. Huset Atreides hyllas som krigshjältar i den stora kampen mot artificiell intelligens som präglat de senaste åren, medan Harkonnen beskylls för att vara fega medlöpare. Harkonnens motgångar präglar Valias liv, som bestämmer sig för att ta sitt öde i sina egna händer och bli en del av systerskapet som senare ska bli den formidabla gruppen Bene Gesserit.

 

Vi får följa Valyas första år i systerskapet och se hennes makt växa tillsammans med sin ambition. Hennes vision för gruppen går längre än en liten religiös sekt. Hon ser potentialen att styra världens öde med den mystiska makten som präglar gruppen.

 

Filmerna om Arrakis lämnar ett tydligt utrymme för en serie som denna. Genom att lägga fokus på böckernas huvudhändelser, sveper man som hastigast över bakgrundshistorierna. Varför är Arrakis så viktigt i det galaktiska imperiet? Och varför har Bene Gesserit lagt så mycket arbete på att bygga upp Paul Atreides? "Dune: Prophecy" lägger grunden för båda dessa frågor.

 

Serien är som bäst när den fokuserar på intrigerna i systerskapet och Valya Harkonnens hänsynslösa ambition. Jessica Barden ("The End of the F***ing World") gestaltar Valyas resa från sin blygsamma roll på Harkonnens hemplanet, till den starka ledaren som systerskapet behöver. Den transformationen, och effekten den har på hennes närmaste vänner, är fängslande.

 

Det är när serien skildrar Valya som vuxen, och kejsarfamiljen Corrinos förehavanden, som man längtar tillbaka till filmernas prakt. Trots skickliga skådespelare som Mark Strong (Kejsare Corrino) och Emily Watson (den äldre Valya Harkonnen), är handlingen för komplicerad och framförs i ett långsamt tempo. Varför tvingar ni mig att se politiska möten mellan obetydande familjer, när jag bara vill tillbaka till Jessica Bardens ursinne?

 

Det intima greppet som till viss del gör "Dune: Prophecy" intressant, har också en tydlig baksida. Cinematografin, som bland annat vunnit flera priser åt båda Dune-filmerna, får ta en tydlig smäll i TV-serien. Utan de skickligt porträtterade kala dynorna, de mäktiga färderna på sandormarna, eller de kusliga Harkonnen-soldaterna, skapas inte samma storskaliga känsla. Istället byggs dramat upp geom fokus på det mystiska delarna av Bene Gesserit, vilka till viss del kompenserar för den mindre skalan. 

 

"Dune: Prophecy" är en serie i två tidsepoker, som skickligt bygger ut historien bakom Dune. Där den tidiga delen fullkomligt stjäl showen, och den senare delen som mest är tillräcklig för att förklara filmens skeenden.