Nissar 2021

En urtypisk kärnfamilj hyr en stuga över julen på en ö någonstans i Danmark. Strax innan de anländer får vi bevittna öborna offra en ko åt någonting som gömmer sig i skuggorna. Väl på plats bestämmer sig pappan för att ta en genväg till stugan genom skogen. Ett illa valt beslut som resulterar i att de kör på något. Något som fort försvinner i väg över fältet. Men familjens djurkära dotter bestämmer sig för att finna villebrådet och pysslar om hen likt vilket husdjur som helst. Även fast det visar sig vara en nisse.

Som Skånebo känns det hemtamt att få bevittna en decembermånad där grådis och leriga skogsstigar är lika synonymt med julen som gnistrande snötäcken och värmande solstrålar. Skaparna lyckas också försätta publiken i julstämning med hjälp av små medel: i bilen hänger ett flätat julgranshjärta och mamman inbjuder till julpyssel med apelsiner och nejlikor. Parallellt byggs en skön skräckstämning upp med de hemlighetsfulla öborna. Atmosfären i de första par avsnitten är som om ”Gremlins” mött John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. Dessvärre faller den relativt snart offer för klichéer som inte är vare sig juligt traditionsenliga eller nostalgiskt retro, utan snarare mer som utspädd, utgången glögg. 

För trots korta avsnitt har manuset inte tillräckligt med stoff att fylla sina cirka två timmar. Knappt halvvägs in i berättelsen kan man räkna ut exakt vad som ska hända fram till sista bildrutan. Jag är vanligtvis omättlig vad gäller både nordisk mytologi och julfilmer, men ”Nissar” tillfredsställer inte någon av mina fetisher. Nissarna rör sig för långt från julens hemvist för att kännas högtidsenliga och deras bakgrund förblir alltför dunkel. Fram emot slutet har den initiala julstämningen helt fått ge vika för förutsägbara jaktscener. Musiken är till slut det enda som försöker vidhålla den snedvridna julstämningen som utlovades i början. Kompositören har verkligen lyckats med att skapa julmysigt tvistade toner. Särskilt vid en scen där öborna stämmer upp i körsång skapas den anda som borde genomsyrat hela serien.

Det är synd, för skådespelarna gör en övertygande insatts och hade utan problem kunnat leverera en dialog av högre kvalité. Men utöver bristen på julstämning och överraskningsmoment saknas också humor. Den glimmar till vid ett par tillfällen som då nissen visar sig föredra bacon framför äpple och då lillasystern döper hen till Kee-koo, som onekligen för tankarna till Gizmo. Exakt den typen av underfundiga inslag borde det varit mångfaldigt av. Men i jämförelse med exempelvis ”Rare Exports: A Christmas Tale” är det alldeles för långt mellan dessa tillfällen. 

Till och med en riktigt dålig julserie hade varit mer underhållande. Den här blir dessvärre bara klassiskt blasé. Möjligtvis kan yngre barn tycka den är lite skönt mysryslig. Men för mig är det betydligt kusligare och juligare att bevittna grundskolebarnens tomtetåg på julskyltningen här där jag bor. Föreställ dig själv en 10-åring återskapa Kalle Ankas jul i papier-mâché, vattenfärg och lite för stora utklädningskläder. Då snackar vi julskräck på riktigt.