Emily in Paris 2020-

Att läsa är att resa brukar det sägas, och dagens välproducerade teveserier som levereras direkt hem till tevesoffan fyller onekligen samma funktion. Sex and the City fick till exempel oss alla att känna oss som New Yorkers under tidigt 2000-tal. Seriens skapare Darren Star bjuder nu med oss på ett nytt äventyr och den här gången bär det av till Paris.

Premissen för "Emily in Paris" går delvis att utläsa redan av titeln. En ambitiös ung tjej från Chicago skickas iväg till Paris för att bidra med ”ett amerikanskt perspektiv” på den franska PR-byrån Savoir, som nyligen förvärvats av hennes arbetsgivare. Den pyttelilla haken är att hon inte pratar ett ord franska. Detta, tillsammans med hennes amerikanskt rättframma sätt, leder givetvis till kulturkrockar och konflikter med de nya franska kollegorna. Framförallt med Sylvie, den kyliga och protektionistiska chefen för Savoir, som tar en cigarett istället för att äta lunch och vars outfits alltid lyckas se oklanderligt eleganta ut, trots att slitsarna alltsomoftast når henne långt upp på låret.

Emilys första intryck på Savoir är onekligen svajigt, men med kreativitet och outtröttlig entusiasm tar hon sig an de yrkesmässiga utmaningarna, samtidigt som hon försöker göra sig hemmastadd i den nya och främmande staden. Tur då att grannen på våningen under är en stilig fransos som gärna lånar ut sin dusch till en dam i nöd, och att alla hon råkar hamna i samtal med på gatan är vackra och framgångsrika blivande bästisar.

Mycket av kontroverserna kring "Emily in Paris" verkar handla om de stereotyper som serien skamlöst slänger sig med när det gäller de franska karaktärerna. Att ha en utomäktenskaplig älskare ses som något självklart, ingen dristar sig till att arbeta före klockan 10.30, och många av de fransmän som Emily träffar är snobbiga och otrevliga. Själv kan jag inte låta bli att se ironin i att fransmännen blir så upprörda av serien - den attityden bekräftar i viss mån just de stereotyper som "Emily in Paris" presenterar.

Visst finns det mycket att reta sig på för den som så önskar. Dels rena osannolikheter, som att den sociala medier-fixerade Emily endast har 48 följare på Instagram vid seriens början, och att hon har en aldrig sinande garderob av dyra designerkläder, trots att hon på intet sätt framställs som förmögen i andra avseenden. För den samhällsorienterade saknas också helt inslag av gula västar, och av de religionsbaserade konflikter som varit framträdande i Frankrike under senare år.

Personligen har jag mer än gärna överseende med både det förra och det senare, för om man så tillåter bjuder "Emily in Paris" in till en underbar resa av eskapism, till ett Paris som bara existerar i idylliska fantasier. Serien balanserar en hårfin gräns till det klyschiga, men när skämskudden är som närmast till hands serveras tack och lov alltid en komisk tvist som leder tillbaka på rätt spår. Lily Collins (japp, pappa heter Phil) lyckas få Emily att framstå som charmerande snarare än enerverande, vilket lätt hade kunnat vara fallet med fel skådespelerska i rollen. Men hon har också god uppbackning av en fin ensemble, där framförallt kemin med den snygge kocken Gabriel (Lucas Bravo) och väninnan Mindy (Ashley Park) lyser rakt igenom skärmen.

"Emily in Paris" kan framstå som en ytlig serie, men det är svårt att värja sig mot dess charm. Fråga bara min fästman, som förklarade sig helt ointresserad och spelade Call of Duty på mobilen medan jag såg pilotavsnittet, men som blev mer och mer indragen i handlingen och till sist kapitulerade helt och lade mobilen åt sidan.

 

Serien bjuder på en fin mix av komiska kulturkrockar, kreativ problemlösning, komplicerade kärleksrelationer, galna modekreationer, och inte minst, underbara vyer av ett Paris som vi svenskar nu i Corona-tider bara kan drömma om. Ifall något av detta lockar dig det minsta så rekommenderar jag varmt att lägga det kritiska tänkandet på hyllan en stund, och följa med Emily på hennes äventyr i ett romantiskt skimrande Paris. Bon voyage!