Equinox 2020

Radioprataren Astrids (Danica Curcic) liv har präglats av ett stort trauma. År 1999 försvann nästan en hel avgångsklass under mystiska omständigheter från ett studentflak och den då nioåriga Astrids älskade storasyster Ida (Karoline Hamm) var en av de försvunna studenterna. Ingen fick någonsin reda på vad som egentligen hände den natten, och över 20 år senare är händelsen fortfarande som ett öppet sår för Astrid. Hon har lämnat Köpenhamn för Bornholm och skaffat man och barn, men förhållandet knakar i fogarna på grund av Astrids frånvarande manér.

Så en kväll ringer någon in till hennes radioprogram, och svamlar upprört om Ida, någon som verkar veta saker om den där natten. Samtalet väcker liv i Astrids förtvivlade önskan att få reda på vad som hänt hennes syster. Hon släpper därför allt och ger sig tillbaka till Köpenhamn, fast besluten att gå till botten med historien. Men trots sin målmedvetenhet är hon ytterst sårbar inför alla de mörka minnen som hon börjar nysta i och resan tillbaka till det hon lämnat bakom sig frestar på hennes redan sköra psyke.

Serien ”Equinox” är baserad på den framgångsrika danska podcasten ”Equinox 1985”, en mockumentär om ett likartat fiktivt försvinnande, presenterat som om det vore verkligt. Det är lätt att föreställa sig att historien gör sig väldigt väl i podcast-formatet, men i serien finns en del brister när det gäller själva mysteriet, framförallt de övernaturliga inslagen. Här finns något slags mytologi baserad på våra påsk- och vårtraditioner (titeln syftar på vårdagjämningen) vars logik sannolikt inte skulle tåla någon närmare granskning. Även det söndertjatade konceptet med en hednisk kult vävs in, där inslagen på samma gång lyckas vara både oinspirerade och djupt obehagliga på helt fel sätt.

Däremot ger serien gott om utrymme för fördjupat fokus på Astrids familj och deras inbördes relationer. ”Equinox” pendlar mellan två tidslinjer, nutid med Astrids efterforskningar och tillbakablickar till 1999. Återblickarna ger oss dels utrymme att lära känna Ida bättre, vilket dock sker i ganska utdragna partier med väl mycket tonårsdrama. Ida är förvisso en sympatisk karaktär, men hänger med den vandrande krutdurken Jakob (August Carter) som man helst vill slå hårt i huvudet för det mesta. Men dels får vi också se hur försvinnandet påverkade Astrid som barn, vilket skänker välkommet djup och förståelse för Astrids bräcklighet och hennes besatthet av Ida.

Nioåriga Astrid (Viola Martinsen) plågas nämligen av realistiska mardrömmar, och slits hjälplöst mellan sina föräldrars diametralt olika syn på hur dessa ska hanteras. Å ena sidan hennes spirituella mamma (Hanne Hedelund) som vill utnyttja drömmarna som en chans att få Ida tillbaka. Å andra sidan hennes jordnära pappa (Lars Brygmann), som gör allt i sin makt för att skydda sin dotter från mardrömmarna men som trots gott syfte driver henne igenom tuffa medicinska behandlingar. Den här konflikten är det överlägset mest berörande i serien, och unga Viola Martinsen spelar den alltmer förvirrade Astrid med hjärtskärande stoiskhet. Men samtliga skådespelare gör mycket bra ifrån sig, både i dåtid och i nutid. Även maskören förtjänar en eloge för den trovärdiga föråldringen av de skådespelare som figurerar i båda tidslinjerna.

När jag först hörde talas om serien föreställde jag mig en dansk version av ”Dark”. Det är en ovärdig jämförelse då ”Equinox” inte alls spelar i samma liga, knappt samma sport, när det gäller att bygga upp en trovärdig och intressant struktur kring det mysterium som presenteras. Det känns som att man slänger ur sig ett gäng blandade idéer längs vägen, vissa mer lyckade och andra rätt udda, utan att bry sig om hur de ska knytas ihop i slutändan. Slutet blir därför också en blandning av WTF och axelryckning. ”Equinox” lyckas helt enkelt inte förena seriens beståndsdelar till en trovärdig helhet, å ena sidan nordisk diskbänksrealism och tunga familjerelationer, å andra sidan surrealistiska inslag av påskbaserad fantasy.

Med det sagt är det hög kvalitet i produktionen och den skandinaviskt grågröntonade bildsättningen har en rå men behaglig skönhet. Trots sina brister är ”Equinox” habil spänning där mysteriet duger som katalysator och ställer tillräckligt mycket frågor för att man ska titta vidare, samtidigt som bra skådespelare och fint drama håller serien under armarna längs vägen.