Everything Sucks! 2018

Serien utspelar sig i staden Boring, Oregon (jag kan bespara er en googling och berätta att den finns på riktigt). Påhittat för ändamålet är dock Boring High School, där eleverna i tv-studion hälsar varje morgon "Have a Boring day!" Och tonen är satt. Det finns en tradition i amerikansk film och tv att high school-åren ska skildras som urtråkiga, pinsamma och jobbiga för alla inblandade. Där är "Everything Sucks!" inget undantag.

Vi möter Luke, McQuaid och Tyler - tre nollor och nördar som just har börjat på high school och försöker förstå alla de oskrivna reglerna. I en annan tid och i ett parallellt Netflix-universum hade de säkert kunnat bli bästa vänner med grabbarna i "Stranger Things". De söker sig till mediaklubben, skolans hopplöst ohippa tv-studio, där Luke får upp ögonen för Kate. Men rektorns blyga dotter har annat att tänka på än killar, då hon just börjat tampas med förvirrande känslor för det egna könet.

High school-historier följer ofta en rätt snarlik mall, och denna börjar som sagt i samma anda. Det handlar om första kyssen, första fyllan, och den orimliga nervositeten inför att bjuda ut den söta tjejen.

Det finns egentligen ingen anledning för serien att utspela sig år 1996 och inte i nutid, mer än att seriens skapare Ben York Jones och Michael Mohan själva växte upp då, och - jag förmodar - vill hämta inspiration från egna erfarenheter. Vilket faktiskt är ett genidrag, som ger en rätt medioker ungdomsserie en spännande dimension. För tittare födda runt millennieskiftet kan det vara rena science fiction att upptäcka en tid innan mobiltelefoner och internet. Jag själv, som är född tidigt på 1980-talet och därmed var i exakt samma ålder som de här karaktärerna, får en ruggigt skön tillbakablick till min egna uppväxt bland videoband, bärbara cd-spelare och långsamma modem.

Det debatteras livligt om de kommande "Star Wars"-filmerna och huruvida Jim Carrey är överskattad. Det lyssnas på Oasis, Tori Amos och väldigt mycket Ace of Base. Det är roligt att återse skjortorna och mittbenorna jag förträngt, höra gamla hits och hålla utkik efter tidstypiska detaljer - var det där en tamagotchi som skymtade förbi?

Jag kom för nostalgin, men stannade kvar för sympatiska karaktärer som faktiskt växer på mig för varje nytt avsnitt. Serien kämpar lite för att hitta sin ton och sina huvudpersoner till en början. Luke och Kates ensamstående föräldrar ges mycket utrymme när man hellre hade sett att kompisarna McQuaid och Tyler blev något mer än roliga sidekicks. För att inte tala om att skådespeleriet svajar på vissa håll.

Men snart får vi se Luke som en ambitiös amatörfilmare, medan Kate och populära tjejen Emaline får fina "Fucking Åmål"-ögonblick som den här seriens egna Elin och Agnes. I de allra sista avsnitten överraskas jag av hur flera personer hunnit utvecklas, och hur mina egna fördomar och förväntningar på serien inte stämde.

På tio 20-minutersavsnitt hinner "Everything Sucks!" gå in i puberteten och blomma ut - från en rätt klyschig komediserie till en rörande coming-of-age-historia med djup och nyanser. Det är en fin utveckling som bådar gott inför framtiden, och jag ser fram emot att omvärdera mitt betyg efter säsong 2. Första säsongen lider tyvärr av en något lång startsträcka, så om du ska ge serien en chans - ge inte upp halvvägs.