Expats 2024-

Inledningen tar upp människor som oavsiktligt orsakat diverse olyckor och hur de förbises i förmån av fokus på offren. Ett spännande upplägg som kanske inte fullt representerar denna adaption av Janice Y. K. Lees roman ”The Expatriates” men ligger som ett stadigt underlägg för berättelsen.

 

Vi möter amerikanska Margaret (Nicole Kidman) som flyttat till Hong Kong med sin man (Brian Tee, "Jurassic World”) och deras barn. Där bor även unga, amerikansk-koreanska Mercy (Ji-young Yoo, ”The Sky Is Everywhere”) och Margarets indisk-amerikanska granne och väninna Hilary (Sarayu Blue, ”Till alla killar”).

 

De tre kvinnorna har alla en koppling till en ofattbar tragedi som berättas i tillbakablickar, men även olika perspektiv på rollen som utomstående i ett främmande land. Vi lär känna dem och deras anhöriga när de kämpar med instabila relationer och hitta sig själva i omtumlande situationer.

 

Det är en vacker, stundtals poetisk och inte minst tänkvärd serie som avhandlar en rad, olika mänskliga teman - kanske lite för många. För här är det sorger som ska hanteras, skulder som ska förlåtas, lycka som ska jagas, relationer som räddas och kulturskillnader som ska förstås.

 

Det är svårt att inte jämföra med ”White Lotus” och ”Big Little Lies” (där Kidman spelade en aning liknande men mer nedtonad roll). Inte bara för tidshoppet och att lager för lager avslöja sanningen bakom en mystisk tragedi. Men även för skildringen av rika, privilegierade kvinnor, deras verklighetsfrånvända syn på världen men även deras försök och behov av finna sin egen identitet.

 

Bland de stora skillnaderna är främst bristen på - eller i detta fall kanske en befriande saknad av - vass, satirisk humor och istället betoning på en dramatisk tyngd. Det är även fokus på finansiell kamp, som hos den lågavlönade servitrisen Mercy, eller ett komplicerat förhållande till en kulturell bakgrund, som Hilary med sin infekterade relation till sin indiska familj.

 

Det är starkt och välspelat, där speciellt de första och det sista avsnittet berör och engagerar. Här finns några riktigt rörande ögonblick som bränner till lite extra. Som när en sörjande Kidman dansar till Blondies ”Heart of Glass” på ett snabbmatshak. Eller när en hushållerska (filippinska veteranen Ruby Ruiz) gråter över en tragedi hon skuldbelägger sig själv för.

 

Mot slutet känns det som om man försöker klämma in lite för mycket. I ”Short Cuts”-stil introduceras en mängd karaktärer som ska representera diverse teman (religion, politisk aktivism, etc.) och stundtals känns det som om man tappar tråden en aning. Här finns också en och annan kliché (den dominanta mamman vars påträngande beteende går i arv) och några underligt teatraliska scener (som de mellan Yoo och Jack Huston).

 

Men det är fortfarande klart sevärt, om inte för en prickfri ensemble som ger fantastiska skådespelarinsatser. Det må vara tungt och lite deppigt men samtidigt med inspirerande budskap. Och med undantag för några oroväckande kaosbilder så är det njutbara miljöbilderna på Hong Kong tillräckliga för att åtminstone googla en flygresa.