Fatal Attraction 2023

Åklagaren Dan Gallagher (Joshua Jackson) lever drömlivet med idyllisk familj, idealisk förortsvilla och populär position på jobbet med karriärmöjligheter. Men så möter han Alex Forrest (Lizzy Caplan), en medarbetare på samma firma som med charm och skönhet lockar Dan in i en otrohetsaffär. När Dan vill avsluta och gå vidare visar det sig att Alex har djupa problem med mental hälsa...

 

När Glenn Close fick ihop det med Michael Douglas i Adrian Lynes klassiska ”Farlig förbindelse” (1987) var det lika ångande sexigt som intensivt spännande. Close blev dessutom en av filmhistoriens mest ikoniska kvinnliga psykopater och etablerade i en ökänd scen termen kaninkokerska. I den tid vi lever i är det inte överraskande att man rebootat filmen till TV-format men resultatet är desto mer en besvikelse.

 

Man har försökt motivera återupplivandet med att utvidga och ändra berättarformatet. Huvudintrigen är denna gång i tillbakablickar medan den återkommande ramhistorien är att Dan blir utsläppt från fängelse efter 15 år - för mordet på Alex. En eventuell blinkning till originalfilmens ursprungliga slut - där Alex satte dit Dan för mord genom att begå självmord - som offrades till förmån för ett mer våldsamt, slasher-liknande klimax.

 

Vi blir också mer bekanta med Dans dotter Ellen (Alyssa Jirrels), möjligen ett försök att locka yngre publik? Hon som var ett oskyldigt barn för 15 år sedan är numer uppvuxen collegestudent som kämpar med att hantera pappans plötsligt återkomst i livet. Annars är det mycket rättspolitik och kontorsdrama som tar upp tid vid sidan om den farliga förbindelsen och dess effekt på Dans familjeliv, inte minst relationen med hustrun Beth (alltid strålande Amanda Peet).

 

Men trots att man försöker servera poänger kring relevanta teman som mental hälsa, skeva rättssystem och #metoo så känns beslutet att återberätta denna psykologiskare rysare i TV-format oberättigat. Berättelsen som passade perfekt för bioduken känns malplacerad i episodform. Inte blir det bättre av att man envist ska hoppa fram och tillbaka i tiden och mellan olika karaktärers perspektiv, något som exempelvis ”You” utförde mer kompetent. Det blir rörigt, distraherade och framför allt irriterande när mycket exposition är uppenbara detaljer som skrivs på publikens näsor. Dessutom dödar man ofta både stämning och spänning när man klipper mitt i laddade scener.

 

En annan rejäl svaghet är Jackson som troligen hade sin starkaste storhetstid som knasig tonåring sent 1990-tal/tidigt 2000-tal. Här är han sitt vanliga slentrianmässiga jag, visserligen oförarglig men ack så tråkig. Han spelar dessutom en nästan fullständigt osympatisk skitstövel som serien igenom fortsätter att ljuga och ödelägga för sig själv och alla andra omkring. Det funkade i filmen tack vare Michael Douglas stabila närvaro men Jackson har inte ens i närheten samma tyngd.

 

Caplan, som här liknar en ung Sean Young mer än någonsin (!), klarar sig desto bättre. Hon kämpar för att göra Alex rättvisa trots dennes destruktiva beteenden och eskalerande skadegörelse mot Dan och hans oskyldiga närstående. Men hon blir ofta en bortglömd biroll, nästan mer en kugg i berättarhjulet än en riktig antagonist. Och bakgrundshistorien är som så ofta när skräckfilmsskurkar ska förklaras - onödig och överflödig eftersom vi redan vet eller förstår varför.

 

Annars är det gott om nya varianter på scener vi minns från filmen men i mindre effektiv tappning. De skruvade twistarna i finalavsnittet är nästan generande dåliga, även för en medioker serie som denna och om man undviker att syna de för trovärdighetsproblem. Ska man säga något positivt så är det fint att se gamla skräckfilmsdrottningarna Jessica Harper och Dee Wallace dyka upp i gästroller. Men Alex Forrest fortsätter vi bäst att minnas när hon i Glenn Closes skepnad kokade kanin 1987.