Five Came Back: Hollywood och andra världskriget 2017

”Five Came Back” – de fem som åsyftas i titeln är filmmogulerna John Ford, William Wyler, John Huston, Frank Capra samt George Stevens – är ett ambitiöst och självsäkert försök att berätta om Hollywoods intima relation med andra världskriget och den propagandamaskin som under trettio- och fyrtiotalet fungerade som förmedlande länk för miljontals amerikaner. Ett stöddigt projekt vars färdiga form, tre delar gånger sextio minuter, har föregåtts av ett enormt urvals- och redigeringsarbete där hundratals timmar råmaterial i form av dokumentärfilmer, propagandaklipp och intervjusekvenser har underkastats granskning.

Det historiska underlaget varvas med färska intervjuer i vilka fem nutida Hollywoodgiganter lägger ut texten om var och en av de porträtterade regissörerna: Steven Spielberg talar hänfört och begeistrat om Wyler, Francis Ford Coppola analyserar Huston med intellektuell distans, Guillermo del Toro kommenterar slagkraftigt Frank Capras osannolika karriär medan Paul Greengrass och Lawrence Kasdan fördjupar sig i Ford respektive Stevens.

Att den tid och de aktörer som skildras i ”Five Came Back” inte medger något bredare genusperspektiv är naturligt – det här är en alfahannarnas storhetstid – men visst hade det varit tillåtet att låta någon nutida kvinnlig filmskapare komma till tals i intervjustolen. Att det inte skulle stå någon filmhistoriskt initierad sådan att finna känns fantasilöst. Det kvinnliga alibit representeras istället av Meryl Streeps berättarröst.

Hollywood levererade visserligen med större antal legendarer till andra världskriget (både Jimmy Stewart och Cary Grant flimrar förbi i kön till värvningskontoret) men de fem som kom tillbaka bidrog i hög grad till att ge form och narrativ åt historiens största konflikt för den genomsnittlige amerikanen. För den som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet har Netflix förtjänstfullt tillgängliggjort de tretton dokumentärfilmer som här diskuteras, däribland John Fords ”The Battle of Midway” (1942) och den skamlöst rasistiska propagandafilmen ”Know Your Enemy: Japan” (1945) av Frank Capra – som färdigställdes tre dagar efter Hiroshima och därmed var ”överflödig” vid premiärdatumet.

Just Capra är kanske den historiska gestalt som gör störst avtryck i ”Five Came Back”, en italiensk invandrare som förkroppsligade den amerikanska drömmen och på sikt utgjorde en massiv kraft i propagandakriget. Som veteran var han i det närmaste bortglömd och den numera ansedda julklassikern ”It's a Wonderful Life” (1946) floppade på alla tänkbara sätt när det begav sig. Överlag är det svårt att inte ryckas med av den kreativa, intellektuella machismo och ohejdade idealism som återfinns i oproportionerligt höga doser hos samtliga fem regissörer, från renässansmannen John Huston till den kompromisslöse och försupne Ford. Dokumentären hemfaller lyckligtvis bara enstaka gånger åt idolporträtt (mest när Spielberg hyllar sin hjälte Wyler) och diskuterar hela tiden de historiska sammanhangen som möjliggjorde krigsregissörernas outtröttliga strävanden. Det hindrar inte att all patriotism, även när den skildras med nyanser, blir smått utmattande.

Någon övning i självkritik är det egentligen inte tal om förrän i sista delen, där man redogör för den historiska rasismen både i förhållande till fienden och inom armén. I en undersökning som gjordes strax efter Pearl Harbor svarade ungefär hälften av invånarna i Harlem att de sannolikt inte skulle få det nämnvärt sämre om Japanerna tog över. En sådan inställning borgade för dåliga rekryteringssiffror för en armé som trots den vardagliga segregering som rådde gärna välkomnade afroamerikanska soldater. 1944 producerade så den aldrig rådlöse Capra ”The Negro Soldier”, en rekryteringsfilm som överraskande nog blev en smått explosionsartad succé hos både vit- och mörkhyade soldater, och numera hyllas som en föregångare vad gäller skildringar av afroamerikaner i amerikansk film.

”Five Came Back” framstår möjligtvis vid en första anblick som en överdramatiserad titel, men faktum är att ingen av filmskaparna i fråga tvekade att riskera livet för sina verk. Utöver rent fysiska skador som Wylers dövhet fick också samtliga inbladande betala för sin dödsföraktande idealism. George Stevens dokumenterade befrielsen av Dachau och redogör på en ljudupptagning med darrande röst för vilka konsekvenser händelserna hade på hans människosyn, och John Ford inledde efter att ha filmat landstigningen i Normandie en tredagarsfylla som slutade med att han i ett närmast psykotiskt tillstånd blev utkastad från vilostugan i fråga av de övriga befälen.

 

Såren var naturligtvis djupare än så, men i likhet med tusentals återvändande soldater skulle regissörerna bli varse att posttraumatisk stress var ett outforskat område – så pass att John Hustons dokumentär på ämnet, ”Let There Be Light” (1946) blev sekretessbelagd av regeringen och inte såg dagens ljus förrän på åttiotalet.

Liksom alla bra historiska dokumentärer skärper ”Five Came Back” blicken på en avgränsad epok samtidigt som den synliggör samband och paralleller med nutiden. Det är en gediget underbyggd, faktaspäckad berättelse om maktmedel och kontroll, som samtidigt serverar åskådaren Hollywoodhistoria i elegant förpackning och till äventyrs också tjänar som introduktion till ett knippe klassiska filmskapare.