Fleishman Is in Trouble 2022

När kirurgen Toby Fleishman (Jesse Eisenberg) separerar från sin ambitiösa fru Rachel (Claire Danes) börjar ett singelliv fullt av kravlöst dejtande och häng med det gamla kompisgänget från ungdomsvistelsen i Israel; Seth Morris (Adam Brody) och Libby Epstein (Lizzy Caplan).

 

Toby brinner för sitt jobb och älskar sina två barn, och anpassar sig snabbt till singellivet i New York. Hans rädsla för att vara ensam visar sig vara obefogad eftersom han via dejtingappar upptäcker att han är mer åtråvärd nu än någonsin som ung. Dessutom hägrar en eftertraktad befordran på jobbet som han blir mer eller mindre lovad att få.

 

Men så försvinner Rachel spårlöst och går inte att nå. Toby är mer frustrerad än orolig till en början, då han antar att det är nåt med jobbet. Han tycker hon är egoistisk, att status och karriärsklättrande går före honom och barnen. Och ju längre tiden går desto argare blir han, för nu blir det svårare att balansera jobb med sommarlovslediga barn som kräver roliga aktiviteter.

 

Handlingen förs framåt med hjälp av Libbys berättarröst. Kompistrion har passerat 40-årsstrecket med efterföljande ålderskriser som manifesterar sig på olika sätt, så Libby har även egna funderingar om vart hennes liv tog vägen, hur hon hamnade som hemmafru i en förort, och vad som hände med ungdomsdrömmarna? Och Seth som aldrig stadgat sig, lever han drömlivet med att ta för sig av allt vad New Yorks uteliv har att erbjuda (enligt en imponerad Toby) eller en tom, slentrianmässig tillvaro utan utmaningar, utan tvåsamhet, familj och barn?

 

Filmfotot tycks understryka trions snurriga tankar då det ofta börjar upp och ner, för att sedan rotera till ett “normalt” perspektiv av New Yorks “Upper East Side” där Toby bor och arbetar, med kanske någon utstickare här och där till Hamptons eller New Jersey. Men kärnan i berättandet är Libbys beskrivning vad som händer, Tobys tankar, kommenterandet som en avrundning av alla samtal och scener. Serien känns “pratig“ som en bok.

 

Men så är den också baserad på novellen med samma namn, och adapterad till miniserieformatet av bokens författare Taffy Brodesser-Akner, vilket kanske kan förklara varför den inte ändrades om till ett mera cinematiskt koncept. Formatet känns nämligen lite gammaldags i tonen - även om serien är både välgjord och välskriven bjuder den inte på särskilt mycket nytt. Orden är poetiska och innehållet tänkvärt existensiellt men handlingen kan bitvis uppevas som platt.

 

Dessutom är serien trots sitt universella tema (har inte alla 40-åringar liknande tankar om vad det gjort med livet hittills, och vad de ska göra med åren som är kvar) en något nischad upplevelse, gjord av och för en privilegierad grupp av människor i New York. Serien är medveten om detta, som när den lågmält skämtar om att solnedgångar är till för de rika (i Hamptons) då skyskraporna står i vägen för de som är kvar i staden. Och finns det pirater, frågar barnen? Bara de som bor i Hamptons-husen, det är dom som tar och tar och tar…

 

Andra funderingar som luftas är värdet av att spendera tid med de som känner en från ungdomsåren, vännerna som såg en med alla framtidsmöjligheter ser misstagen som skedde därefter som anomali. Funderingar som dessa gör serien till en sevärd men melankolisk resa bland minnen av svunna tider, ackompanjerad av pianoklink.

 

Skådespelarensemblens rollprestationer, särskilt Danes och Caplan, bjuder på fina moment i denna binge-värdiga, ibland lågmält småroliga, andra stunder utdraget pratiga, men allt som allt tänkvärda tittarupplevelse.