Flesh and Bone 2015

"Flesh and Bone" handlar om den lovande men bekymrade ballerinan Claire som tycks njuta av att tappa naglarna och plåga sig själv lite extra. I första avsnittet flyr hon från sin familj med mörka hemligheter i det industriella och hårda Pittsburgh för att pröva in till American Ballet Company, där hon inte bara blir antagen på första försöket utan får den krävande konstnärlige ledaren Pauls uppmärksamhet. Därför blir hon avskydd av kompaniets andra dansare och nuvarande prima ballerinan Kiira känner sig hotad av henne. Men vad är det för hemligheter som plågar, som har lämnat så djupa ärr? Och vad är lösningen? Är det den lite för närgångne brodern Bryan? Eller är det att dansa på strippklubben i peruk? 

Introt som sätter tonen för serien och går rakt in i varje dansintresserades hjärta med sitt attraktiva foto och sensuella dansarkroppar förblir höjdpunkten,  men efter dessa 1 min och 56 sekunder går det sakta men säkert utför under de åtta avsnitten. 

Genom ett skräckromantiskt tema i både bildspråk, scenografi och handling nystas mysteriet med Claires bakgrund upp samtidigt som vi visserligen får njuta av fantastisk dans, men också plågas av banala schabloniserade karaktärer. Det mörka och absurda mot det vackra och rena i all ära. Seriens karaktärer får inte så mycket att utveckla och det känns mest som den varken blir en dansserie eller en dramaserie. "Flesh and Bone" fastnar någonstans mitt emellan och kan inte utveckla någonting egentligen. Tjejtjusaren, den homosexuella, anorektikern, strippan, 40+-ballerinan som snortar droger och den inte så lite labila kompanidirektören som satsat själ och hjärta i kompaniet – och i slutet av serien är de fortfarande tjejtjusaren, den homosexuella osv – det är en karaktärsdriven serie utan drivna karaktärer. 

"Flesh and Bone" delar många paralleller med Darren Aronofskys "Black Swan", förutom att huvudrollsinnehavaren här faktiskt kan utföra de 32 piruetterna i Svansjön på egen hand. Inga stand-ins alltså. Huvudkaraktären Claire spelas exceptionellt av ballerinan Sarah Hay som till vardags är soloist i Tyskland. Det är helt och hållet hennes skådespelardebut som gör att serien blir tittbar. 

Serien jobbar också extremt hårt på att skapa motsvarigheter för att understryka vad Claire går igenom – Ballerina kontra stripparparallellen missbrukas till den mildra grad för att inte tala om resten av dem som mest känns pretentiösa och uttjatade: Claires hemlösa granne till exempel som genom sina psykoser och kopierade repliker uttrycker att han inte vet vem han är i berättelsen. Och såklart är seriens fiktiva balett om en kvinnas väg mot sexuellt och andligt uppvaknande alldeles för uppenbart likt Claires personliga resa. Serien ska också vara uppbyggd som en klassisk balett i sitt narrativ vilket gör att när vi väl kommer till sista avsnittet är det så många småbitar och vidriga händelser som lämnas åt sitt öde till förmån för baletten att jag känner mig berövad av upplevelsen. 

"Flesh and Bone" ska dock ha cred för sin ambition att visa balettvärlden realistiskt. Dock är den över-neurotiske kompaniledaren Paul bara för mycket och vissa delar av hans medverkan vill jag bara snabbspola. Visserligen får han inte några väldigt roliga one-liners som ändå förblir seriens höjdpunkter:  

Till exempel när unga i princip frigida (hon har sina skäl) Claire blir inkallad på hans kontor och förskräckt upptäcker att han är naken. Paul går fram till henne och utbrister något stil med: ”It’s a body part, not the fucking boogeyman!”, samtidigt som han snurrar runt sin penis med handen. 

Någon schysst smältdegel av balett och tv-drama får vi fortfarande vänta på, men vill du se på något snyggt, bitvis ganska motbjudande serie med massor av fantastisk dans är det serien för dig. Eftersom det är klart att det inte blir någon mer säsong är åtagandet i alla fall tidsbegränsat.