For All Mankind 2019-

Apple TV+ nya serie ”For All Mankind” är satt i en alternativ tidslinje där det gamla U.S.S.R hinner före USA med att skicka upp en man till månen. Inte bara det – snart skickar de upp en kvinna också, vilket får amerikanarna att sätta ihop ett helt autstronautteam av kvinnor. I centrum av handlingen finner vi dock austronauten Ed Baldwin, spelad av svenske Joel Kinnaman, och efter några första spretiga avsnitt tar serien form som ett sorts kontorsdrama, fast det utspelas i en väldigt spännande arbetsmiljö.

Persongalleriet kring Ed består av hans fru Karen (Shantel VanSanten), en traditionell hemmafru som aldrig vågat drömma om en egen karriär och därför inte riktigt kan unna de andra kvinnorna deras framgångar, samt austronautparet Gordo och Tracy Stevens (Michael Dorman och Sarah Jones) som befinner sig i ett känslostormande men kärleksfullt äktenskap. I det kvinnliga austronautteamet återfinner vi bland andra den knivskarpa Molly Cobb (Sonya Walger), den målmedvetna Ellen Waverly (Jody Balfour) som tvingas gömma sin homosexualitet för karriärens skull, och den afro-amerikanska Danielle Poole (Krys Marshall) som får kämpa dubbelt upp mot den vite mannens hierarki.

Här finns även den papperslösa mexikanska immigranten Octavio Rosales (Arturo Del Puerte) med sin dotter Aleida (Olivia Trujillo) som drömmer om en karriär inom NASA, den superambitiösa flygledaren Margo Madison (Wrenn Schmidt), samt Mollys man, den potrökande konstnären Wayne (Lenny Jacobson), som inte riktigt passar in bland de övriga austronautfruarna när de ska träffas för att se sina män fyras av ut i rymden....

Serien är snyggt gjord med fina, tidstrogna miljöer och kostymer. Den alternativa tidslinjen vars trovärdighet förstärks av verkligt arkivmaterial med presidenterna Nixon och Kennedy är fantasieggande, även om det skulle dröja fram till 80-talet innan tiden var mogen på riktigt för att skicka upp kvinnor i rymden. Det fanns faktiskt ett kvinnligt team redan som gick under namnet Mercury 13, som tränades med samma rutiner som de män i Mercury Seven som skickades ut i rymden 1959. Kvinnorna tillhörde dock inte NASA utan en privatfinansierad grupp, och trots den hårda träningen fick de aldrig tillfälle att använda den. Molly Cobbs karaktär är för övrigt en tribut till verklighetens Jerrie Cobb som tillhörde de översta två procenten i testerna.

Avsnitten innehåller spännande element med månlandningarna, livet på månbasen och (den ömsesidiga) spioneringen på ryssarna, men i ärlighetens namn är de sekvenserna mer fantasieggande än riktigt adrenalinhöjande. Serien är underhållande men man sitter aldrig med hjärtat i halsgropen. Dessutom tror jag inte att verklighetens austronauter kunnat ändra om förprogrammerade banor eller ta ”strongmanbeslut” när de väl är ute i rymden eller uppe på månen... Finns där verkligen rum för ad hoc-ändringar, eller nog måste väl NASA:s specialister ha mer auktoritet och koll än så? Serien avnjuts nog bäst utan alltför petiga krav på realism.

Det sista avsnittet lämnar rum för en spännande fortsättning, och efter att serien hittat sin ”ton” mot slutet kan vi nog hoppas på en fin uppföljning i nästa säsong.