Försvunna människor 2022-

Peter Viitanen ärr ett känt birollsnamn som äntligen får axla en huvudroll. Och han gör det med bravur! Även Ville Virtanen övertygar i en stor biroll och samspelet männen emellan är på många sätt navet i detta.

 

”Försvunna människor” tar avstamp i en varm och solig sommardag. En grupp hoppfulla men oroliga flyktingar klättrar in i en tankbil som ska transportera dem från Köpenhamn till Sverige. Det är en rutinkörning för Erwin Linnas som målmedvetet kör ekipaget vidare mot en framtid i fred. Något går dock fruktansvärt fel, vilket får katastrofala konsekvenser. Därefter går det sen stadigt utför, mot den högst olustiga finalen.

 

Det har gjorts serier om människosmuggling förr, men aldrig på svenska. Ämnet är som sagt högaktuellt och vi hör alldeles för ofta om flyktingar som omkommer på sin resa mot friheten. Att nu se detta utspelas på svenska, i sverige, tar oss nästan för nära den hemska verkligheten som är ett faktum för så många i världen.

 

Serien är regisserad av Tova Magnusson och hon gör ett suveränt jobb med att sålla i historien, och att i sakta mak trappa upp spänningen. Första avsnittet är fruktansvärt enerverande och jag sitter bokstavligen och småhoppar på soffkanten. Sedan blir det aldrig riktigt lika bra, men heller inte dåligt på något sätt.

 

Vi får här lära känna både förövare och offer och gränsen dem emellan är ibland hårfin. Och även om det är tydligt vart empatin i slutändan landar, så är det svårt att inte ibland råka skvätta omtanke åt även andra håll.

 

Detta gör man tack vare framförallt just Viitanen i rollen som Erwin. Historien utspelas i första hand utifrån hans perspektiv och vi lär känna en småstadsman, som genomgår en infekterad skilsmässa, tar hand om en åldrad sjuk far och har en tonårsdotter som är hans allt. Erwin är en mångfacetterad karaktär som vill väl, men misslyckas på sätt, som ingen någonsin ska få misslyckas på. Jag blir förbannad på honom, men jag kan samtidigt inte låta bli att ömma för hans ynkliga anlete under den där ostyrigt flottiga luggen. Även Virtanen som Erwins chef Reine Lunts är övertygande. Han är mer hårdnackat mejslad, men lyckas ändå balansera på gränsen till att vara lite ömklig. Också Sandra Stojiljkovic som polisen Anja som utreder fallet de andra är inblandande i, gör ett stabilt intryck. 

 

Jag uppskattar försöket att skildra karaktärerna utifrån deras familjeförhållanden och vi presenteras flera potentiellt intressanta biroller. Dock är sex avsnitt ett par för få, för att berätta både om ett fruktansvärt brott, och samtidigt lyckas leverera flertalet trovärdiga backstories. Mot slutet blir det väl bråttom att knyta ihop allt, med resultatet att en hel trådar spretar ut.

 

”Försvunna människor” är till sist en nervkittlande och sevärd serie, som trots en aning bristfälligt manus håller i övrigt hyfsat hög kvalité. Historien som berättas är lika hemsk och upprivande, som den är plågsamt aktuell och viktig. Och därför ska du se den!

 

▸ Alla avsnitt av "Försvunna människor" finns att streama på SVT Play