Gangs of London 2020-

Den monstruösa skuggan efter en avliden patriark, de traumatiserade sönerna med olika grader av ovilja att ta över, den obevekliga högra handen med tveksam lojalitet, den beräknande Lady Macbeth-frun, undercover-poliser som börjar glida över på fel sida lagen och stenhårda lantisar som täpper igen skotthål i buken med lite jord och mossa. Vill man se något nyskapande, unikt eller djupgående så kan man styra bort från "Gangs of London" direkt.

 

Berättelsen om det volatila gängkrig i London som tar sin början när bossen Finn Wallace (Colm Meaney) blir ihjälskjuten präglas av alla de trötta stereotyper och genrekonventioner som närmare 100 år av gangsterfilmer har format. När den hetlevrade och hämndlystna sonen Sean (Joe Cole) börjar gå bärsärk och bryta sköra överenskommelser eller när en av karaktärerna skuldsätter sig hos machete-svingande gangsters i Nigeria vet vi alla vartåt det barkar. Vi vet också hur det kommer gå för Wallace-systern Jacqueline (Valene Kane) som har lämnat familjens hemskheter bakom sig för ett renare liv som sjuksköterska och för politikern Nasir (Parth Thakerar) som försöker bli borgmästare med hjälp av sin pappas blodspengar. 

 

En förutsägbar och malltrogen story som är nästan helt fri från överraskningar behöver dock inte alltid vara ensidigt negativt. I det här fallet infaller sig en varm och mysig trygghet i det bekanta, väntade och shakespearianska upplägget. Gangsterfilmer (och serier) med alla dess skavanker frossar jag vanligtvis i med slev och så blev fallet även här när jag plöjde mig genom seriens tio avsnitt med raketfart.

 

Gareth Evans (regi, manus) och Matt Flannery (manus, foto), actiongenierna bakom de otroliga "The Raid"-filmerna, vet precis vad de sysslar med och tycks vara väl medvetna om vilka axlar de står på. Med glimten i ögat hyllar de alla sina favoriter i genren och bygger samtidigt en muskulös best utanpå den derivativa grundstommen. Det blodiga och magstarkt brutala ultravåld som kännetecknar deras tidigare verk dominerar berättandet rakt igenom och när det starka dramat punkteras av action smäller det högre än i princip allt annat vi får se i tv-rutan. Den komplexa koreografin och kameraarbetet och den svettiga intensiteten är som alltid mirakulös att skåda och det är återigen tveksamt om någon annan som lever och verkar just nu är bättre än Evans & Flannery på action.

 

Detta blir allra mest tydligt de tre avsnitt (1-2 & 6) som Evans har regisserat och Flannery har fotat. Särskilt sjätte avsnittet, där de går "all in" med en belägring mot en nedgången kåk på landsbygden, tillhör det absolut galnaste och mest överväldigande jag har sett i actionväg på länge. Både eldstriden och den efterföjande explosionen (skildrad på ett helt unikt sätt) gjorde att hakan låg på golvet konstant i 20 minuter. När det var över fällde jag en liten tår av lycka och tacksamhet över att leva i en tid då sånt här kan ses med några knapptryck från vardagsrumssoffan. De avsnitt som regisseras av Corin Hardy och Xavier Gens når inte riktigt de höjderna, men håller även de en actionnivå som klår det mesta. 

 

Evans, Flannery och deras team har också en förmåga att stöpa actionscenerna i en ovanligt stark känsla för den sköra tråden mellan liv och död. John Wick och James Bond kan bara drömma om den klump i magen man får när karaktärer brutalt mejas ner till höger och vänster samtidigt som det verkligen känns att varje person och andetag räknas. Det finns dock en gräns för hur långt det kan dras, för när exempelvis bultpistoler eller machetes används mot otaliga oskyldiga stackare som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle landar det farligt nära osmaklighet.

 

Rent narrativt känns "Gangs of London" som en tio timmar lång version av "The Raid 2". Den filmens briljanta kombination av "The Raid" och "Gudfadern" (som resulterade i ett oöverträffat mästerstycke i actiongenren) fortsätter även här. Kriget mellan indonesiska gangsterfraktioner och den japanska yakuzan byts ut mot Londons splittrade undre värld till fantastisk effekt. När Finn Wallace är ur spel ser de kurdiska, pakistanska, albanska och romska delarna av skuggornas kungadöme sin chans att ta en större bit av den gemensamma kakan och stubinen tänds. I kampen mellan alla dessa vitt skilda kulturer hittar vi en skärskådning av London och kommentarer om rasism och klassförakt som faktiskt håller.

 

Tyvärr blir aldrig Joe Coles nästan parodiskt plågade Sean Wallace en lika intressant karaktär som Rama (Iko Uwais) i "The Raid 2". Han är inte mycket mer än stabil i sitt skådespeleri och känns aldrig särskilt minnesvärd, tråkigt nog. Lyckligtvis är han omringad av ess som elektriska Sope Dirisu i rollen som en mystisk nykomling i Wallace-gänget och karismatiska Papa Essiedu som "consiglieren" (tydliga paralleller kan dras till Tom Hagen i "Gudfadern") Alex. De sticker ut som de högsta topparna i en generellt väldigt stark och inspirerad rollista där även Michelle Fairley och Pippa Bennett-Warner glänser.

 

Med tio timmars speltid till förfogande blir det onekligen en del trampande av vatten här och där, men överlag är "Gangs of London" en explosivt underhållande, välgjord och visuellt superb (allt från sunkiga pundarkvartar till glassiga skyskrapor fångas med perfektion) gangstersaga. Den mixar ihop välplacerade klickar med mästerlig action med ett snårigt drama som pendlar från dugligt till riktigt starkt. Fans av allt från "The Raid" till "John Wick" lär känna sig som hemma.