Godless 2017

Ett av de tydligaste dragen i många klassiska westernfilmer är den tysta, starka och lagom alkoholiserade revolvermannen som osjälviskt sätter sitt liv på spel för de svagare i samhället. Vi har sett skådespelare som Clint Eastwood och John Wayne göra det otaliga gånger och vi vet precis vad som väntar på deras resa. Scott Frank, manusförfattaren och regissören bakom "Godless", vet också att vi vet det.

 

Den ovan nämnda stereotypen representeras och omfamnas av den före detta banditen Roy Goode (spelad av brittiska Jack O'Connell) här och även om allt stundtals känns väldigt bekant så har serien flera oväntade ess i rockärmen. Det vassaste introduceras redan i det första avsnittet; La Belle, staden som Goode flyr till efter att ha brutit sig loss från hänsynslösa Frank Griffins (Jeff Daniels) gäng, visar sig vara mestadels befolkad av kvinnor. De få män som inte strök med i den tragiska gruvolycka som decimerade staden är i kraftig minoritet.

 

I en genre där kvinnor brukar reduceras till brutaliserade offer, sexarbetare och horisontspejande hemmafruar är det upplägget en ytterst frisk fläkt som ger ett rikt och nynserat karaktärsgalleri. Många av stadens kvinnor får tid att skina, men fokus ligger främst på ranchägaren Alice Fletcher (Michelle Dockery) som dras in i Roy Goodes konflikt och stenhårda Mary Agnes (Merritt Wever) som är den drivande kraften i La Belles försvar. När Griffin i jakt på hämnd våldsamt rör sig allt närmare tvingas de lägga sina olikheter åt sidan och möta det oundvikliga hotet tillsammans.

 

Fans av westerngenren lär inte bli besvikna på den riktning som serien tar. Det bjuds på tågrånande banditer, skitiga amputationer utförda av oklart kvalificerade "läkare", dammiga saloons, showdowns på grusiga gator, hästar som tämjs, mängder med grafiskt våld och vyer att dö för. Den nämnda feministiska ådran genomsyrar sedan hela serien och ger en färsk känsla, vilket även kan sägas om hur Scott Frank ibland vänder på steken och använder våra förväntningar på genren för att överraska.

 

När jag tänker tillbaka på den sju timmar långa speltiden är det svårt att föreställa sig "Godless" i filmformat, vilket initialt var planen. Det breda karaktärsgalleriet och den storslagna storyn behöver verkligen tid och rum att andas och det hade kunnat kvävas helt i långfilmsförpackning. Samtidigt skulle man kunna argumentera för att det hade kunnat räcka med fem timmar istället för sju, då tempot ibland blir lite väl lågt, monologerna lite väl tunna och genvägarna lite väl spretiga.

 

Serien är med andra ord inte utan sina svagheter. Upplägget med långa utspridda tillbakablickar med flera av karaktärerna fungerar, men till en viss gräns. Efter ett tag kände jag att det blev lite för mycket av det goda, särskilt eftersom jag störde mig (orimligt mycket) på dess trötta sepia-estetik. Jag förstår tanken med att särskilja tidslinjerna visuellt, men jämför man med Steven Meizlers utsökta foto i narrativets nutid känns det bara onödigt billigt. Även bland skådespelarna lämnas det ibland mer att önska. Särskilt hos de yngre förmågorna, exempelvis Samuel Marty som spelar Alice Fletchers son Truckee, blir det stundtals styltigt. 

 

Det sistnämnda vägs dock upp av ett hel rad minnesvärda prestationer. Främst tänker jag på Michelle Dockery som trots en kall, hård och till synes skottsäker yta lyckas förmedla den bottenlösa sårbarhet som finns hos en person som har misshandlats brutalt av livet. Jeff Daniels är härligt komplex och svårplacerad i skurkrollen och Jack O'Connell levererar på lika briljant nivå som alltid. Christiane Seidel, som får gå loss rejält i de avslutande avsnitten, och Thomas Brodie-Sangster överraskar i sina roller.

 

I slutändan hamnar "Godless" i toppskiktet av den ojämna och explosivt växande skara serier som Netflix har slängt in pengar i. Varje separat avsnitt når inte upp till en gjuten fyra i betyg, men den sanslöst ambitiösa, krutdoftande och 80 ljuva minuter långa finalen cementerar ett riktigt starkt helhetsintryck som nu vilar över hela serien.