Goda omen 2019-

Hur kan man inte älska en serie som inleds med att Guds berättarröst (Frances McDormand, vem annars?) yrar om att världens stjärntecken är Vågen och horoskopet för dagen världen föddes innehöll varningar om magont av sallader. Snart är vi i begynnelsen av tiden med Adam och Eva och möter så småningom våra hjältar – ängeln Aziraphale (Michael Sheen) och demonen Crowley (David Tennant).
 
Relationen med dessa är seriens absoluta styrka och hjärta, och det är inte bara för att dessa brittiska kulturskatter har sådan fantastisk kemi och komisk tajming. ”Good Omens” fungerar bland alla sina bisarra sidointriger som en ”Romeo och Julia”-romantisk komedi. Ängeln och demonen utvecklar en söt men förbjuden romans när de under tiden – från Jesus korsfästelse till dagens moderna tid med Iphones och sushi – ständigt stöter på varann i sina arbeten med att sprida mirakel respektive förödelse.
 
Allt sätts på spel när Himmelen och Helvetet beslutar sig för att inleda världens undergång för att försöka vinna sitt eget krig. Antikrist – liksom i ”Omen”-filmerna i form av en bebis – skickas till jorden men tappas bort på grund av några sataniska nunnor (!) och det blir en lång, hektisk jakt för att försöka finna djävulsbarnet och stoppa förintelsen. Allt till tonerna av uppskruvad Queen-musik!
 
Neil Gaiman (”Stardust”, ”Coraline”) har skapat och skrivit serien efter hans egen och den framlidne Terry Pratchetts bok, och det är ett briljant samarbete där båda får utlopp för sina intellektuella filosofier såväl som galna infall och skruvade idéer. I ena stunden pratar våra huvudpersoner om människans syfte, i nästa scen står Tennant och skäller ut sina plantor till den grad att de bokstavligen skakar.
 
Det är knappast först med att skaka om Bibelns innehåll, och vad Himmelen och Helvetet egentligen innebär. Kevin Smith provocerade med ”Dogma” och TV-serien ”The Good Place” hade en helt egen idé. Men sällan har det gjorts med så mycket charm och smittande barnslighet som här. Dessutom med sådan produktionskvalité, rappt manus och strålande ensemble (veteranerna Miranda Richardson och Michael McKean glänser i biroller).
 
Möjligen blir det aningen rörigt ibland med någon sidohistoria, karaktär och tidshopp för mycket, och onekligen pratig är den stundtals. Men varför klaga? Sådan här fnissig underhållning är bara att tacka och buga för. Om något är den sevärd bara för åsynen av en fånleende Sheen som dansar gavott.