Gösta 2019

Detta är alltså HBO Nordics första svenska originalserie och den handlar om Gösta, en överdrivet snäll BUP-psykolog från Stockholm. Han har precis fått nytt jobb i en liten stad i Småland och där flyttat in i en stuga i skogen. I stugan inhyser han Hussein (Nidhal Fares), en flykting från Mellanöstern och inte långt senare flyttar även hans brådmogna och jobbiga kaospappa (Mattias Silvell) in och stökar till tillvaron.

 

Gösta spelas av en provocerande blåögd, men älskvärd och övertygande Vilhelm Blomgren som nu dessutom kan ses i "Midsommar". Utan undantag är det välspelat och samtliga skådespelare passar perfekt i sina roller. Det är en hel drös människor vi får den tvivelaktiga äran att lära känna under seriens 12 avsnitt. Den ena tokigare än den andra. En av dem är Göstas flickvän Melissa (Amy Deasismont), en neurotisk läkarstudent, som gråter när hon ser naturfilm, men ändå fortsätter göra det, så Gösta konstant får ställa upp och trösta. Förutom de redan nämnda, får vi bland annat se en lysande Regina Lund som Göstas mamma, Clara Christiansson som den deprimerade Saga, samt Elisabet Carlsson som den klängigt krävande kollegan Lotta.

 

Så många kaotiska människor i en och samma småländska stuga är kanske egentligen något långsökt, men blir extremt kul. Alla fungerar de dessutom som en kollektiv katalysator för en nödvändig och välkommen känslomässig katarsis, som faktiskt många av oss skulle må bra av. Så ock Gösta. Och vi anar, och framförallt hoppas ganska tidigt, att en sådan skall komma.

 

Lukas Moodysson, som både har skrivit och regisserat serien, är i toppform. Jag verkligen älskar det jag ser, även om mycket går mig på nerverna. Framförallt är de många hispiga människorna vi möter, sjukt störiga, fast på samma gång oändligt mänskliga. För människor är jobbiga. Ångestfyllda sådana ännu jobbigare. Men de är samtidigt fina och ömmande, för att inte säga gravt roande, åtminstone på film och TV. Moodysson låter sina karaktärer gå långt och nästan snudda vid att bli karikatyrer, men han håller ändå konsekvent i tyglarna så de stannar på rätt sida trovärdighet. För de känns, neuroserna till trots, äkta och jag känner motsägelsefullt nog med alla, fastän jag egentligen inte gillar någon.

 

De knappt 30 minuter långa (korta) avsnitten har inget tydligt driv framåt, det som sker, sker istället på sin plats, som på måfå. Likt livet, som bara händer. Den sporadiskt berättade historien är filmad med rörlig kamera, vilket effektivt förstärker den dokumentära känslan. Den realistiska vardagskomiken får mig att stundvis nästan skratta på mig, där jag vrider mig generat i soffan. För det är ofta pinsamt och obekvämt roligt, men även på sina håll riktigt berörande. Det är överlag mästerligt balanserat av högt och lågt, djupt och ytligt, vilket också i slutändan är seriens styrka.

 

”Gösta” är ett lågmält vemodigt, charmigt och sanslöst underhållande porträtt av svensk ängslighet. Det kanske totalt är några avsnitt för många och i vissa stampar vi väl länge på samma plats. Samtidigt vill jag ju bara se mer, ha mer, för det finns onekligen något hemskt tröstande i andra människors emotionella misär. Detta är en jackpot för Lukas Moodysson, som visar att han också i serieformatet, med lätt hand kan skildra svåra människor på ett ovanligt engagerande sätt.