Halo 2022

Vid första anblick ser allt ut som det ska i "Halo". Allt från rustningar, vapen, skepp och utomjordingar ser som direkt plockade från tv-spelen, men när det gäller berättelsen är likheterna ganska få. Tv-serien tar dock många koncept från spelen, fördjuper de och gör något nytt med dem på spännande sätt - men det fungerar inte alltid till dess fördel.

 

"Halo" utspelar sig på 2500-talet i en verklighet där mänskligheten har gjort enorma tekniska framsteg och koloniserat stora delar av galaxen. I fokus ser vi militär- och vetenskapsorganisationen UNSC (som står för United Nations Space Command här), som styr galaxen med järnhand och tveksamt moraliska åsikter. På många planeter slavar det lägsta skiktet i gruvor för att finansiera organisationens teknologi, medan de avrättar alla som gör det minsta lilla motstånd. Samtidigt hägrar det ständiga hotet av de utomjordiska covenanterna, som om det inte räckte med en totalitär stat som tror sig veta vad som är bäst för mänskligheten.

 

I huvudrollen har vi UNSC:s bästa supersoldat, Master Chief eller John-117, som spelas av Pablo Schreiber (känd från "Orange is the New Black"). När han hittar en mystisk artefakt efter ett slag mot utomjordingarna på planeten Madrigal får han plötsligt en syn från sin barndom, som sedan tidigare är dold i mörkret. Mötet med artefakten får John att undersöka sitt förflutna, känsloliv och vem han kan lita. Samtidigt är både covenanterna och mänskligheten i jakt på en andra artefakt, som kan leda till universums räddning eller domedag.

 

Jag gillar att serien försöker göra något annorlunda med världen och berättelsen, istället för att bara återberätta samma saker från spelen. Det är helt klart en mänskligare skildring av Master Chief och en mer nyanserad bild av UNSC, som uppenbarligen är villiga att göra vad som helst för sina vetenskapliga framsteg. En genomgående konflikt i serien kretsar kring Johns relation till hans skapare Dr. Halsey (Natascha McElhone), som under sin modersgestalt döljer mörka hemligheter och motiv. Det och mycket annat skapar en värld där gränsen mellan gott och ont är väldigt smal, men det ambitionerna snubblar en aning på mållinjen.

 

Redan i första avsnittet tar Master Chief av sig sin hjälm och visar sitt ansikte, som vi aldrig fått se i spelen. Jag förstår att serieskaparna vill berätta en mer personlig berättelse och att ett mänskligt ansikte kan hjälpa till att förmedla känslor, men när huvudpersonen i "The Mandalorian" lyckas förmedla ett bredare känsloregister med hjälm än Pablo Schreiber utan är det något som inte stämmer. John är nästan utan hjälmen och den ikoniska dräkten mer än har den på sig. Ibland tar han på och av sig den med så korta mellanrum att det blir parodiskt.

 

Ett annat problem är att handlingen snabbt blir väldigt rörig. Master Chief träffar tidigt Kwan Ha (spelad av Yerin Ha), som är dotter till en rebelledare på planeten Madrigal. Till en början fungerar hon som en bra motpol till den inledningsvis kalla och hårda Master Chief, men hennes berättelse blir snabbt till meningslös och tråkig utfyllnad som inte för den röda tråden framåt. Jag har verkligen inget ont att säga om skådespelerskans rollprestation, men hennes resa har ärligt talat väldigt lite med "Halo" att göra. 

 

Förutom henne finns den deserterande supersoldaten Soren (Bokeem Woodbine), som leder ytterligare en rebellgrupp. Han och flera andra karaktärer känns underutvecklade, mycket på grund av att de är sidokaraktärer till sidospåret om Kwan Ha. Vi har dessutom skurken Makee (Charlie Murphy), som växt upp vid covenanternas sida som "The Blessed One" sedan barnsben. Hon är en ganska intressant karaktär, men det känns lite fegt på något sätt att det ska behövas en människa för att vi ska känna sympati för utomjordingarna, när spelen lyckades nyansera dem bättre redan i "Halo 2" för nästan 20 år sedan. En av höjdpunkterna är dock supersoldaten Kai (Kate Kennedy), som också börjar upptäcka känslorna som döljer sig bakom hjälmen och är ett charmigt inslag i en annars väldigt seriös historia.

 

"Halo" är verkligen ingen usel science fiction-serie, men den lider lite av att den vill vara för mycket på en och samma gång. Det är ett smart val att plocka inslag, tematik och detaljer från spelserien och placera dem i en ny berättelse, men det är inte alltid det fungerar. Serien är snarare en intressant men stundtals vacklande karaktärsstudie av vem Master Chief är under hjälmen och vilka hemskheter UNSC har gjort för att skapa supersoldater, än actionladdat skjutande av utomjordingar som i spelen.

 

Ibland undrar jag nästan om anledningen till att serien fokuserar så mycket på karaktärerna och världsbygget framför action, är för att effekterna och striderna stundtals har bedrövligt dåliga effekter och regi. Det är verkligen inget fel på hur utomjordingarna, vapnen och rustningarna ser ut, men det känns oftare pajigt än coolt när Master Chief och de andra hoppar runt på slagfältet.

 

Den första säsongen av "Halo" gör mycket rätt, men minst lika mycket fel. Jag blir underhållen och får en intressant skildring av världen, men i slutändan saknas det något. När eftertexterna har rullat i sista avsnittet är det många lämnas många trådar lösa, då serien lagt ut alldeles för många för att hinna nysta upp dem på bara nio avsnitt. Förhoppningsvis är den andra säsongen, som redan är på gång, mer fokuserad.