Happy jävla Pride 2024-

Det är sommar, fest och Pride. Unga hbtq-människor fyller stadens gator och är nyfikna, osäkra, kära och kåta. Festivalen erbjuder både lokalbor och besökare att såväl finna kärleken som bara kul för stunden, festa natten lång, inleda nya relationer men också få hjärtat krossat.

 

Vi följer unga småstadsbögen Dilan (nykomlingen Oscar Wallgren) som besöker Stockholm under Pride för att hälsa på ett nätragg. Han bor hos kusinen Ari (Carlos Romero Cruz, ”Tore”), en känslomässigt avstängd mäklare som hellre ligger runt än satsar på förhållandet med sin trånande pojkvän. Aris bästa väninna Nina (Sofia Kappel, ”Pleasure”) är en välmenande men strulig tokfia som inte kan släppa sitt ex, en populär influencer.

 

Vi följer trion under festivalen och hur de på olika sätt hanterar sina kärleksbekymmer men också de svajiga relationerna de har med varandra. Inte helt oväntat växer och utvecklas de när de lär sig nyttiga läxor av varandra. Fina budskap om att vara sig själv och behandla andra väl speglar sig i Pride-festivalens kärleksfulla motton.

 

Med inte minst ”Young Royals” och andra titlar är det på tiden att svenska hbtq-publiken får lite mer representation på blågul film och TV. Att Stockholm Pride - som trots allt är vår huvudstads kanske största folkfest - inte skildrats i en större, kommersiell produktion tidigare.

 

Därför känns denna glada, söta serie med en lagom dos allvar helt rätt i tiden. Här finns gott om etableringsbilder av främst ett somrigt, soligt Stockholm men också Pride, även om det mesta är tydligt iscensatt. Men känslan och atmosfären finns där, från företags krystade festivaltält till de smockfulla nattklubbarna.

 

Berättelsens tyngd landar dock på vår huvudrollstrio vars äventyr vi följer och det hade inte fungerat om det inte vore för de stabila, sympatiska skådespelarna. Wallgren spelar trovärdigt grabben från en liten håla som kastas in i och chockas av storstadens hetsiga och spydiga attityd. Cruz anammar den ytliga skitstöveln som byggt en taggtrådsstängsel runt sina osäkerheter och förtryckta känslor med en klackspark.

 

Men Kappel är tveklöst seriens stora, varma och bultande hjärta. Vad som enklast kan beskrivas som en svensk, lesbisk Goldie Hawn så är hon näst intill oemotståndlig. Nina är den klantiga typen som vill det bästa för sig själv och de hon håller kär men har noll koll på läget, begår dumheter och är klantig. Men trots sina uppenbara brister är det en hjältinna vi hejar på - hon vill ju trots allt, som alla, bara bli älskad.

 

Det är lätt att gilla Dilan, Ari och Nina och engagera sig i deras historier. Kanske lite för lätt. För här bör man inte vänta sig någon djupdykning i hbtq-relaterad problematik. Vare sig det handlar om destruktiva förhållanden, droger eller läskiga besök hos Grindr-dejter så serveras det mesta med en lättsam high school-dramatik. Det är lite för snällt och man skrapar mer på ytan vid allvarligare ämnen. En sekvens som skildrar hatbrott blir löst på det mest orealistiska, nästan skrattretande sättet man kan tänka sig.

 

Men kanske är det också poängen. Där exempelvis ”Torka aldrig tårar utan handskar” - som hade en liknande protagonist - var en blytung tragedi om 1980-talsbögarnas hemska öden så är denna är härligt naiv skildring av moderna queer-svenskar, festligt klädd i boa och paljetter. Pride är inte bara fest och sex - men är man ung och kåt är det kanske det som räknas där och då.

 

Som vanligt i svenska produktioner är det en del cringe-dialog som inte alltid landar rätt och de begåvade skådespelarna kämpar för att få det att låta naturligt. Dilans kärlekshistoria om en vit lögn som inte oväntat får sekvenser avslutas med vad som liknar en romcom-parodi. Men samtidigt är det tydligt att det inte är Bergman som ska levereras här. ”Happy jävla Pride” har ett gott humör som smittar av sig och är ett lämpligt lättsmält Happy Meal för svenska hbtq-ungdomar.