Harmonica 2022

Countryparet Harry (Jonas Karlsson) och Monica (Josephine Bornebusch), hade en lovande musikkarriär i början av 1990-talet med sitt band Harmonica. Nu, nästan 20 år senare, har de knappt något och kämpar med både vardag, pengar och sitt äktenskap. I ett försök att rädda karriären men också förhållandet, ger de sig ut på en comebackturné tillsammans med sin manager (Monicas brorsa Tomas), samt bandmedlemmarna Lisa och Tobbe. Resan börjar bra, men trauman från det förflutna kommer snart ikapp och river upp oläkta sår, vilket ställer tillvaron och relationer på sin spets.

 

Denna femdelade lilla seriepärla är skapad av Josephine Bornebusch och Jonas Karlsson, som alltså också gör de två huvudrollerna. Manuset är välskrivet, historien intressant, om än inte unik, och replikerna stundvis tankeväckande. Vi presenteras ett par intriger, och även om inte alla händelseförlopp i dessa känns lika trovärdiga, fungerar de väl som delar i en i slutändan välsmord helhet.

 

För regin står Bornebusch. Att hon är fenomenal berättare både bakom och framför kameran förvånar numera ingen. Hon har briljerat med serier och filmer som ”Älska mig” (2019-2020) och ”Orca” (2020) och övertygar även här. Jag kan inte låta bli att imponeras av hennes träffsäkerhet, och trots att detta inte är det bästa hon svarvat fram, så håller det utan tvekan väldigt hög klass rakt igenom.

 

 ”Harmonica” är vass, kul, och, som sagt, väldigt berörande. Den handlar om drömmar, både de som krossades, samt de som fått småputtra, i väntan på bättre tider. Men här berättas dessutom en mörkare historia om skuld, om acceptans av det oundvikliga och försoningen som förhoppningsvis följer. Serien börjar i ett smått uppgivet tonläge, men utvecklas sedan försiktigt till något lite mer trallvänligt. Dock vänder det snart igen och resten förblir rätt dyster.

 

De snygga fotot med subtila jump cutsen ger nerv och en känsla av närvaro till storyn. Gryniga ”arkivbilder” och filtrerade musikvideosnuttar från förr klipps ibland in, och ger lite mer kött på berättelsens ben. Musiken har glimten i ögat och är även den skriven, men också framförd, av Bornebusch och Karlsson. Den ledsagar oss genom historien, och accentuerar på vägen effektivt rådande stämningsläge. Alla låtar är välproducerade, och kittlar faktiskt riktigt behagligt i mitt öra.

 

Det är välspelat på alla håll och förutom vårt radarpar i täten, har vi otroligt bra biroller som stöttar stabilt. Jag tycker mycket om Nina Zanjani och Jörgen Thorsson som de två andra bandmedlemmarna, men också Eric Ericson som brorsan. Den sköna kemin samtliga skådisar emellan skvallrar om att detta sällskap har haft riktigt roligt under inspelningarna, trots de stundvis mindre fröjdefulla tongångarna i storyn. Även Dag Malmberg och Göran Ragnerstam i ytterligare biroller ger lite tyngd.

 

”Harmonica” är en trallig och underhållande svensk serie med fint budskap om förlåtelse och att våga gå vidare. Mot slutet tutar det på väldigt mycket i moll och jag kan tycka att det blir en aning för sentimentalt, på bekostnad av humorn. Men samtidigt tror jag genomgående på karaktärerna och kan med nostalgi i egen blick relatera hårt till en längtan tillbaka efter en ny chans.

 

▸ Streama "Harmonica" på Viaplay från 20 februari