Helikopterrånet 2024-

”Helikopterkupp chockar Sverige”, skriver SVD den 25:e september 2009, ett par dagar efter att en stulen helikopter landat en tidig morgon på G4S värdedepå i Västberga.

 

Där har tre till fyra personer stigit av helikoptern och med hjälp av en slägga slagit sig igenom lanterninens glas på depån. 15 minuter senare fyller de helikoptern med säckar och ett byte på 39 miljoner kronor. Rånet som blev känt över hela världen är det enda i sitt slag i Sverige.

 

Händelsen är intressant ur flera perspektiv: polisens agerande, tjuvarnas nätverk och de faktum att bytet än idag är gömt. Författaren Johan Bonnier skrev 2017 senare den bok som skulle ligga till förlaga för Netflix nya spänningsserie ”Helikopterrånet” som baseras på de verkliga händelserna. Med den sanna bakgrundshistorien som grund kändes det som att succén borde vara ett faktum, men trots en fängslande intrig vacklar tempot avsevärt och karaktärerna förblir lika tunna som en nyhetsartikel.

 

Att ”Helikopterånet” skulle vara ”kronjuvelen av heist-berättelser”, som skaparen Ronnie Sandahl, sagt är problematiskt. Den genren får en osökt att tänka på filmerna i ”Ocean’s”-serien eller klassikern ”Heat”. Men Netflix senaste satsning är mycket mer svensk. Med det syftar jag till den diskbänksrealism som de gärna vurmas för här.

 

Till stora delar tillför det ett friskt fokus till berättelsen där vi får följa rånarnas ångest under resans gång, mycket mer så än det adrenalinpåslag som också borde vara anledning till att begå ett sådan brott. Det är många, långa intima scener på deras tunga andetag, svettiga kinder och stirriga kroppsspråk. Ett intressant grepp som gör att den särskiljer sig från liknande serier och filmer i genren.

 

Dialogen är också realistisk i bemärkelsen att den inte är sockrad med oneliners eller förklarande monologer om hur rånet ska begås. Men djupet stannar också vid svettdropparna.

 

Och för den som förväntat sig glamour, sexiga rånarluvor eller testosteronstint övervåld är ”Helikopterrånet” allt annat än. Vännerna, och rånarna, Rami (Mahmut Suvakci) och Michel (Ardalan Esmaili) som är seriens huvudfokus är nämligen långt från flamboyanta. Realismen är också seriens behållning, dock märks det att Daniel Espinosa växt upp bland kriminella och att de är den världen, och de karaktärerna han är bekväm med att gestalta.

 

Svårare är det med seriens kvinnor, vilka är otroligt stereotypt gestaltade. Vid sidan om rånarna följer ”Helikopterrånet” också polisen som arbetade på fallet. Leonie (Iskra Kosic) är en hårdför, tystlåten kvinna som hämtar sonen efter stängningsdags och inte tycks ha något privatliv. Karin (Johanna Hedberg), Ramis flickvän, är den förvirrade blondinen som fallit för ”fel” kille och sedan gnäller om det konstant. Jag hade önskat en mer nyanserad bild av kvinnorna i serien, om de nu alls ska vara med.

 

De första avsnitten drivs också av en berättarröst, Ramis, som pratar till sina barn, ett tilltag som dessvärre upplevs överflödigt och som dessutom kommer och går utan till synes logik. Den blir bara kliché och serien hade fungerat lika bra utan den då Ramis talang snarare ligger i minspelet. Bättre då med scener som då han tar med sig sin yngsta son i babybjörn på ett möte med andra kriminella.

 

Men efter ett par första haltande avsnitt får serien äntligen upp tempot när rånet närmar sig. Här ligger också spänningen i små avgörande ögonblick, snarare än i kampen mot klockan och ett potentiellt ingripande.

 

Behållningen är helt klart rånarna och själva inbrottet snarare än polisutredningen och det privata. Då blir de nervkittlande och intressant på ett helt nytt sätt där fokus ligger på små detaljer som visar på hur otroligt fysiskt krävande ett rån av detta slag är. Vid dessa scener briljerar serien. Och trots sina brister är det är ett spännande stycke brottshistoria att ta del av.