Hello Tomorrow! 2023

Texten till Frank Sinatras ”Fly Me To The Moon” symboliserar och sammanfattar känslan i denna arbetsplatskomedi. Den utkom också 1954, samtidigt som förkortningen ”sci-fi” myntades, och skulle kunna vara det år då ”Hello Tomorrow!” är tänkt att utspela sig.

 

Berättelsen tar nämligen vid i en alternativ dåtid och kan ses som ett manifesterande av science-fiction litteraturens guldera. Ett där vardagen förgylls med flygande bilar, polisrobottar och specialdesignade söndagsstek-ugnar. Flera finurliga uppfinningar som framför allt min pappas generation skulle uppskatta, de som föddes rakt in i Isaac Asimovs och Arthur C. Clarkes visioner.

 

Estetiken och scenografin är originell och vågad - en visualisering av en amerikansk 50-tals pappas framtidsdrömmar. Videosamtal sköts via en svart-vit tjockskärm och det är med denna teknologiska lekfullhet som serien briljerar. Eftersom jag ständigt tvingas ifrågasätta vad som faktiskt är möjligt i denna alternativa retroframtid och inte. Som att åka till månen till exempel…

 

Serien följer en grupp dörrförsäljare som arbetar för företaget ”Brightside”, vilka erbjuder lyxhus på månen. Det är där kändisarna bor – och nu kan du snart göra det också! Billy Crudup spelar Jack. En charmig, välkammad kille som inte räds några metoder för att upprätthålla kundernas dröm om ett bättre liv långt, långt, långt borta. Dialogen är fantastiskt rapp och framför allt bikaraktären Lester (Matthew Maher) som arbetar för ett statligt administrativt organ levererar en handfull minnesvärda och underfundiga repliker - ”Forms are the lifebud of our orderly commercial society”. Vilket också kan summera den värld som ”Hello Tomorrow!” presenterar.

 

Andra karaktärer förblir däremot ointressanta. Det ges för lite inblick i deras känsloliv och bakgrunder för att de ska uppfattas som trovärdiga och förvandlas snarare till omänskliga karikatyrer. Ett knep som inte platsar i en serie vilken till stora delar fokuserar på människans känsla för rätt och fel och hur långt man är villig att gå för att nå sina drömmar. Med mer tid kunde den kanske byggt upp samma vurm och fanbase som exempelvis ”Warehouse 13”. För det saknas definitivt mys-sci-fi i dessa tider då dystopier som ”The Handmaid's Tale” och ”The Peripheral” trendar. Men en säsong är för kort för att börja bry sig om alla inblandade.

 

Likväl spelar skaparna på många intressanta försäljningsknep och gestaltar frågan hur mycket det är acceptabelt att ljuga för att realisera sina egna (och andras) mål på ett ytterst innovativt sätt. En på gränsen till osund take på fake-it-til-you-make-it. Serien genomsyras av ett budskap som är ytterst tveksamt, men också tankeväckande och som når sin kulmen med det sista scenerna. Jag är osäker på om en 50-talspappa skulle reflektera över hur obehagliga dessa är, men det gör jag. Och jag vet inte huruvida det matchar den sköna scifi-komedi som "Hello Tomorrow!" först utger sig för att vara, men nyskapande är det.

 

Och den där resan till månen. Kanske inte särskilt skakig, men låt oss säga: ”In other words, please be true”.