Himmelsdalen 2019

Mitt i schweiziska Alperna ligger ett behandlingshem för allvarligt psykiskt sjuka människor som begått fruktansvärda brott, men för en besökande som inte känner till ”Himmelstal” egentliga syfte kan platsen uppfattas som ett tai chi-inspirerat rekreationscenter. Vilket är just vad godtrogna Helena gör.

Helena är en 30-någonting, djupt uttråkad telefonsupporter-tjej från Sverige. Hon gestaltas som uppslukad av tristess i ett klassiskt montage som varvar bilder från-och-till/på jobbet med en karikatyrisk översittarboss. Men en gråtrist vardag får hon en inbjudan med posten från sin enäggstvilling Siri som ber henne att komma till "Himmelstal".

Om montaget var en bukett dramaturgiska klichéer är det ingenting mot bristen på trovärdighet som tv-serien snart ska uppvisa. Helena sätter sig på ett plan, utan att kolla upp vad denna ”farm”, som Siri kallar det, är för något (med reservation för att jag kan ha missat någon ytterst liten detalj). Men om så inte är fallet uppstår resten av storyn enkom tack vare en missad googling. Kanske är det därför det inte känns mer än rätt att Siri drogar Helena, kapar hennes identitet och lämnar sin syster kvar på behandlingshemmet medan hon själv ger sig ut i vida världen.

Premissen att en oskyldig människa av misstag spärras in på ett högteknologiskt behandlingshem för psykopater borde ge gåshud. Berättelsen borde äckla och förvåna, få det att vändas i magen. Dessvärre ger ”Himmelsdalen” bara dessa symptom en gång under 5,5 timmar. Delvis grundar sig detta på det högst mediokra skådespeleriet som för Josefin Asplund (Helena) delvis bottnar i att hon tvingats bryta konstlat på engelska. Dr. Kowalska, Agnieszka Grochowska, spelar så likgiltig att jag har svårt att höra vad hon säger medan Dr. Silvia, Philip Arditti, istället ständigt överartikulerar. Dessutom är i princip all dialog någon form för infodump, vilket gör karaktärerna ganska ointressanta eftersom de främst agerar bränsle åt den övergripande stoyn.

Någon som inte heller verkar ha tyckt att skådespelarna gör sitt jobb är de som arbetat med soundtracket. Samtliga, tilltänkta emotionella scener överröstas av hetsiga fiolslingor eller mullrande didgeridooläten som ska väcka spänning hos publiken när inget annat gör det.

Sedan har vi "dubbelgångarkonceptet" som kan vara ett mycket obehagligt inslag om det görs på rätt sätt, men som ren biologisk lösning för att skapa en spännande twist finner jag det dessvärre simpelt och lite skrattretande. Det var inte heller många år sedan Sarah Michelle Gellar gav sig på en liknande uppgift i ”Ringer” med högst tveksamt resultat.

Den enda behållningen med serien är då miljön, som skaparna också sett till att utnyttja till max. Det är många, och långa åkningar över den vackra dalen där behandlingshemmet ligger. En fin kontrast målas också upp mellan den pampiga huvudbyggnaden och de högteknologiska övervakningssystemen.

 

Med ett vettigt manus som inte bara byggde på troper och med ett genuint intresse/förståelse för psykologi, samt någon förklaring på hur det kommer sig att alla psykopater inte bara har ihjäl varandra, skulle ”Himmelsdalen” kanske kunnat bli en spännande thrillerversion av bisarra ”A Cure For Wellness”. Men som så ofta när thrillers närmar sig skräck/science-fiction-territorium får världsbygge ge vika för slentrianmässigt uppbyggda spänningsmoment som i slutändan resulterar i en ganska trist story.

En svag tvåa får de ändå, för försöket att göra en annorlunda spänningsthriller i en oerhört tilltalande miljö.