His Dark Materials 2019-2023

Författaren Philip Pullmans ”His Dark Materials” är en av mina absoluta favorit-trilogier. Den lyckas med konststycket att kombinera science-fiction och fantasy, barnprotagonist och våldsamheter, teologi och ateism samt pampighet och stilfull lågmäldhet - allt sammantaget i ett otroligt spännande äventyr som spänner över flera fantasifulla världar.

 

I första säsongen av filmatiseringen landar vi en verklighet där varje människa ackompanjeras av en daemon. En daemon är ett djur som under unga år kan skifta skepnad för att i puberteten få sin fasta form. Dessa daemons och det okända ämnet ”stoft” om omger människan har av ”The Magisterium”, det religiösa samfund som styr samhället, förknippats med arvsynden.

 

Lyra, en 12-årig flicka, växer upp mitt i Jordan Colleges maktkorridorer. Vi får tidigt veta att hennes öde är speciellt och efter att ha tjuvlyssnat på forskaren Lord Asriel, som arbetar med experimentell teologi och ”stoft”, kastas hon rakt in i ett äventyr kantat av pansarklädda isbjörnar, uppfinningar som ska rädda människan från synden och flera familjetragedier. Både hennes egen och de som råkar i hennes väg.

 

Styrkan i berättelsen ligger i balansen mellan de stora existentiella frågor som författaren ställer och i det lilla – i Lyras drama. Skaparna bakom tv-serien, tillsammans med Philip Pullman, lyckas utmärkt med att visuellt varva starka känslomässiga incidenter med ödesmättade krigsscener. I boken är den teknologi som används högst steampunk-inspirerad med luftskepp som huvudsakliga transportmedel och maskiner med välpolerade knappar som man bara måste trycka på. Men tv-serien tar faktiskt det estetiska till en ny nivå genom att modigt addera 50-talsinspirerade sidenklänningar och en renodlad art-deco inredningsstil som lyfter helhetsintrycket.

 

Fotot är förtrollande vackert och rofyllt sammansatt, som för att låta berättelsen ta plats. De arbetar inte enkom med kontrasterna blått/rött. Det visuella gör naturligtvis sitt för upplevelsen, men framförallt är det valet av skådespelare som imponerar. Dafne Keen spelar Lyra exakt så stark och känslosam som jag föreställt mig. Ruth Wilson briljerar i rollen som Mrs. Coulter och de scener där de båda kvinnornas envishet ställs mot varandra är några av de bästa i hela tv-serien. Aeronauten Lin-Manuel Miranda, Lee, är likaså perfekt i sin roll. Flera av sidoberättelserna och dess karaktärer berör verkligen, som kärlekshistorien mellan en av "the gyptians" och en odödlig häxa.

 

Den fantasifulla världen tillåter också en hel del magkittlande första-av-sitt-slag-scener som då Lyra äter lunch sida vid sida med en pansarbjörn och som då samma björn slår följe med "the gyptians" och deras hemsnickrade stridsvagn.

 

Där andra fantasyserier tenderar att slå över mot äventyrshållet eller intrigbaserat drama vilar ”His Dark Materials” istället på det känslomässiga. Till stora delar är takten även att tacka för detta. Den är förtätad, liksom boken, utan att tumma på karaktärsporträtten eller gräva ner sig i ett actionspäckat CGI-träsk. Det är som om det emotionella i ”Outlander” möter det visuella i ”American Gods” och ”Game of Thrones” med en science fiction-twist. 

 

Trots att Philip Pullmans trilogi har ett hyfsat tydligt budskap gör berättelsen mig påmind om vad lite vi vet, och om hur mycket fantastiskt det finns kvar därute att upptäcka i en tid då domedagsklockorna ljuder högt.

 

För berättelsen värnar också om det små stunderna, om kärleken mellan mor och barn, mellan barn och och barn, mellan barn och husdjur och mellan husdjur och husdjur. Det var längesedan jag blev rörd till tårar, men jag gråter oväntat vid ett par tillfällen. Kanske beror det på att jag själv har barn nu, för att jag med tiden blivit sådan djurvän att jag inte kan ha ihjäl en fluga, eller för att de fångat den känslan av att livet är magiskt, av stoft. Att serien sedan dessutom är full med gulliga, fluffiga djur med stora tindrande ögon bidrar såklart onekligen till förälskelsen.