Homeland 2011-2020

Premissen - CIA-analytikern Carrie Mathison (Claire Danes) klandrar sig själv för att hon inte såg 9/11-attacken komma och släpper aldrig jobbet mentalt. Seriens andra huvudkaraktär, marinsoldaten Nicholas Brody (Damian Lewis) har just återvänt hem efter åtta år i fångenskap hos en syriansk al-Qaida-gren. Alla förmodade att han dödats (inklusive hans fru och barn). Han välkomnas som en hjälte och en framtida politisk karriär blir möjlig. Carrie fick strax innan Brodys fritagande ett tips från en dödsdömd al-Qaida-fånge att organisationen hade lyckats hjärntvätta en amerikansk krigsfånge till att bli agent för dem.

Carrie misstänker att Brody är den omvände terroristen och utan sina chefers vetskap påbörjar hon en avlyssning av hans hem och följer alla hans steg. Är Brody en mullvad som under skyddet av sin hjältegloria planerar en attack mot sitt eget land eller är den instabila Carrie bara besatt av Brody? Spänningen blir desto större när de faller pladask för varandra och de inte vet var de har varandra och inte heller tittarna. Det är en katt och råtta-lek innehållande många cliffhangers och twistar.

Serien är skapad av ”24”-producenten Howard Gordon och det serierna har gemensamt är nerven och spänningen men ”Homeland” är så mycket mer än underhållning. I första säsongen påminner den en hel del om den tyska övervakningsfilmen ”De andras liv” och andra psykologiska och politiska dramer. Det är en mångfacetterad historia utan förutsägbara svar men desto mer psykologiska undertoner, inte minst hos Carrie. Protagonisten är en ytterst komplex karaktär, hon är å ena sidan psykiskt instabil men å andra sidan en fantastisk yrkeskvinna med hög arbetskapacitet, analytisk förmåga, envishet och är helt kompromisslös. Att hon har bipolär sjukdom ger manuset en extra dimension eftersom man inte riktigt vet var man har henne och om man vågar lita på hennes omdöme.

Hon är en sorts antihjälte som påminner mycket om Saga Norén från ”Bron”. Carrie har (likt Saga) fått kritik för att det aldrig räcker för kvinnliga huvudkaraktärer att bara vara bra på sina jobb utan att de också ska tillskrivas någon diagnos, men ändå kan jag inte annat än älska Carrie. Det som betyder något är att det är hon som för handlingen framåt och är den viktigaste karaktären för serien. Det har även snackats om att det är orealistiskt att CIA överhuvudtaget skulle vilja ha med en så dumdristig person att göra (även om hennes intuition i slutändan visar sig vara riktig gång på gång) men så går det att säga om flertalet karaktärer i film och TV, eller vad säger du Gunvald Larsson?

Claire Danes är en av de bästa skådespelarna i sin generation och det har jag nog tyckt sedan kultserien ”Mitt så kallade liv” på 90-talet men med resultatet i hand är Carrie rollen hon var menad att göra. Claire är precis som Carrie väldigt modig och klarar scener där hon ska vara stark, svag och allt däremellan och hennes minspel är minst sagt imponerande med darrande underläpp och allt (Helena Bergströms fulgråt kan slänga sig i väggen). Danes har blivit Emmy- och Golden Globe-belönad för rollen, precis som Damian Lewis. Lewis lyckas trovärdigt gestalta alla Brodys lager och får oss ständigt att ifrågasätta honom samtidigt som vi sympatiserar med honom. Tidigare var Lewis mest känd för sin huvudroll i ”Band of Brothers” (en annan ”kille i uniform”-roll) och fick i och med rollen som Brody ett sent men makalöst stort genombrott och är nog seriens populäraste karaktär.

Säsong ett var perfekt, flera av avsnitten innehöll scener som är bland det bästa jag sett på TV – känslosamt, smart och samtidigt olidligt spännande… herregud säsongsavslutningen! Även om säsong två inte höll samma nivå var den bättre än det mesta annat medan tredje säsongen var en besvikelse. Säsongen kändes forcerad och att serien inte visste vilket ben den skulle stå på. Det dröjde till näst sista avsnittet innan ”Homeland” kom tillbaka till sin tidigare höga nivå och serien gick från en tröttsam såpa till det psykologiska spiondrama som vi lärt oss att älska.