How I Met Your Mother 2005-2014

Sitcoms – situationskomedier på TV – är genren vi älskar att hata, men också i smyg hatar att älska. Enda sedan 1950-talets ”I Love Lucy” har våra dumburkar svämmats över av dessa på gränsen till provocerande lättsamma TV-serier. Vi har skämts bort med flera klassiker som där ”Vänner” är typexemplet kanske hållit på lite för länge medan många varit rent skräp som vi ändå soffslappat framför under trista eftermiddagar.

”Vänner” satte en ny slags standard för genren där man kombinerade igenkänningshumor med sex starka karaktärer som trots allt sträckte sig över endimensionella stereotyper. När serien gick i graven (minst ett år för sent) så har följande sitcoms haft svårt att komma upp i samma nivå, med några få undantag inklusive just då ”How I Met Your Mother”. Den senare är troligen den enda som (framgångsrikt) lyckats anamma ”Vänners” koncept och samtidigt göra något eget.

Båda serierna bygger på det urtypiska amerikanska upplägget med ett gäng politiskt korrekt unga, vita och heterosexuella människor som tar sig an vardagen via dejting, karriär och familjbestyr. I båda serierna finns tacksamma stereotyper som tack vare (stundtals) vasst manus och begåvade skådespelare fått lite mer kött och blod; den hopplösa nörden/romantikern, den sexfixerade kvinnojagaren, den lagom småknäppa tjejen, etc. Skillnaden med ”HIMYM” är att det är en enda stor flashback, berättad av huvudkaraktären Ted (Josh Radnor), med Bob Sagets (”Huset fullt” – ska detta ses som en slags överlämnad sitcomfackla?) röst.

Typiskt nog är det seriens mest överdrivna karaktär – Barney (Neil Patrick Harris) – som blivit den populäraste. Harris har en gudomlig komisk tajming men rollfiguren är trots allt inte bara en tillskruvad stereotyp utan även en symbol för en unken kvinnosyn och -objektifiering världen över. Det blir med besk eftersmak som man tillsammans med en fejkad studiopublik (faktum är att serien spelats in utan, med pålagda skratt efteråt) garvar när Barney gång på gång lurar naiva kvinnor (ofta porträtterade som våp) i säng för att sedan med olika, ”lustiga” metoder (inklusive en säng som skjuts in i väggen) gör sig av med dem dagen efter.

Även vår ”hjälte” Ted är en stundtals svårsmält typ som tar sin besatta hetsdejting och jakt på sin drömkvinna (vilket serien visserligen går ut på) till en helt ny nivå. Han är ofta sympatisk, men ofta även en douchebag som sönderanalyserar kvinnorna han går ut med och påpekar deras minsta fel och brister. Förstå mig rätt, hade huvudrollen gjorts av en kvinna hade det inte varit mindre vidrigt men med tanke på nedtonandet av seriens två kvinnliga karaktärer så blir det aningen för grabbigt och manschauvinistiskt bland alla high fives och tuttkommentarer.

Lyckligtvis finns attraktiva element som klart väger upp. Medan Teds romans med Robin (Cobie Smulders) ligger farligt nära Ross-och-Rachel-gränsen så är skildringen av äkta paret Lily (Alyson Hannigan) och Marshall (Jason Segel) är något av seriens och själ. Det finns något unikt i ett ungt par som varken dejtar eller trånar varandra utan faktiskt har en stabil relation men ändå hänger på barer och funderar över livets våndor. Alla som någonsin varit i ett förhållande kan känna igen sig i deras bekymmer, vare sig det handlar om karriärsval eller inköp av toapapper. Att man dessutom befriat dem från de värsta könsrollerna och lagt till kul, oförutsägbara sidor (som deras bisarra sexvanor) är en bonus.

”HIMYM” var under sina glansdagar en stundtals riktigt rolig, rapp och tänkvärd serie som representerade det bästa av sitcomgenren. Tyvärr dalade det rejält under den ökända, sista och nionde säsongen när allt skulle rundas av och avslutas. Riktigt lika illa som ”Vänner” och andra serier var det inte men man kände ändå att serien tappat lite av sitt sting. Det blev lite för många rundor kring Ted och Robin som inte riktigt kunde släppa varandra, samt Barneys föga oväntade bröllopspanik. När man sedan introducerade den efterlängtade ”Modern” så var Cristin Milioti (som gjorde ett klart större intryck som Leonardo DiCaprios fästmö i ”The Wolf of Wall Street”) en rätt blek om än typiskt sött och precis lagom skruvad karaktär. Lite för snäll, lite för trygg och inte alls spännande.

När det sedan kommer till det hatade finalavsnittet så bör det nämnas att jag personligen inte avskydde det lika mycket som många andra. Handlingsutvecklingen var inte helt rubbad och de flesta karaktärer fick något slags värdigt avslut. Men. Det är häpnadsväckande ojämnt och utifrån det som sker så skulle det krävas minst en halv säsong för att berätta på ett sätt som inte blir hafsigt och slarvigt, vilket det blir här. Det är som om seriens skapare inte fått tillräckligt med tid och stressat fram en ogenomtänkt och halvfärdig final.

Det är synd för med vissa stereotyper åt sidan så är det glad och lättsmält serie som under sina bästa stunder briljant kombinerat tokroliga situationer med tänkvärda och igenkännbara sådana. Det är inte lätt att överta ”Vänners” plats som serien om unga, dejtande människor som ständigt hänger på samma New York-hak. Dessutom med den goda smaken att undvika fällan med publikfriande gästroller men ändå ta in pålitliga veteraner som John Lithgow, Bryan Cranston och inte minst Tracey Ullman. Trist bara att man inte kunde avsluta på topp.