I Am Not Okay with This 2020

Med ”I Am Not Okay With This” är Jonathan Entwistle tillbaka med en nyskapad serie i våra Netflixappar. Precis som hans förra serie “The End of the F***ing World” är också den här en adaption på en av Charles Forsmans serieromaner.

”I Am Not Okay With This” handlar om Sophia Lillis karaktär Sydney ”Syd” Novak som helt från ingenstans utvecklar superkrafter. Något som såklart är väldigt omvälvande, förvånande nog spenderas det dock rätt lite tid åt detta i serien. Lika mycket tid spenderas till de vardagliga tonårsproblemen som syns i varje porträtt av high school. Bästisar som skaffar partners, ångest inför fester och såklart den eviga frågan om vem man ska gå på balen med. Men jag har inget emot att superkrafterna är nedspelade, allt hopslaget blir det en rätt kul kontrast när superkrafter blandas in i alla dessa vardagsproblem.

Med sig har Lillis bland annat en bekant skådis, Wyatt Oleff som spelar den i henne betuttade Stanley Barber. En lillgammal kille med pojkrummet fyllt av VHS-band och LP-skivor. De två skådespelarna är säkert för de flesta bekanta från ”Det”-nyinspelningarna. Det märks att Netflix vill utnyttja åttiotalsnostalgin som härjat i flera år vid det här laget. Affischen höjer starkt att “I Am Not Okay With This” har samma producenter som Netflix åttiotalsporriga flaggskepp ”Stranger Things”, faktumet att de två skådisarna också kommer från den nyss nämnda åttiotalsglorifierande versionen av ”Det” var nog en avgörande faktor till deras rollsättning i den nya serien.

“I Am Not Okay With This” utspelar sig trots detta i nutid, det blir tydligt från teknologin men inte så mycket annat. Omgivningen kring våra skådisar är fylld med sunkig åttiotalsestetik. Varför detta ens är värt att nämna är eftersom det faktiskt bidrar till sinnesstämningen. Staden vi befinner oss i under ”I Am Not Okay With This” speltid är en otroligt trött sådan, inte mycket har hänt de senaste 40 åren och det känns. Hela serien är lite loj på ett bra vis, ingenting skriker utan allt inklusive humorn är rätt uttryckslöst. Personligen tycker jag att humorn är bland det bästa, men jag tror också att det hela lever och dör på om man faktiskt finner torr humor roligt. Så vet du med dig att du inte gillar det som engelsmännen kallar för deadpan-humor skulle jag nog hålla mig ifrån ”I Am Not Okay With This”.

Lillis bevisar här att hon är en riktig stjärna, det är ett lågmält men maniskt skådespel hon visar upp. Långt ifrån gapigt och det hon gör med bara kroppsspråket och ögonen här är underbart. Hon äger alla scener hon är i, det är hennes show. Utan tvekan.

Men Entwistle har utöver henne samlat ihop en imponerande grupp unga skådisar som spelar ihop som att de faktiskt vore bästisar. Utöver Wyatt Oleff, som också är en solklar stjärna, syns Sofia Bryant som Syds bästis och den unge men otroligt charmige Aidan Wojtak-Hissong som lillebrorsan.

Allt det här som har beskrivit ovan fungerar jättebra. I slutändan är dock ”I Am Not Okay With This” ingen dunderhit, men i sitt korta format gör det inte så mycket. Det är en serie bara består av 7 avsnitt med ungefär 20 minuters speltid vardera, det vill säga bara lite längre än en långfilm sammanslaget. Det är en helt okej slutprodukt som duger en söndagskväll, men jag tror inte att jag kommer tänka vidare mycket på den här serien förrän nästa säsong kommer. Den lunkar som sagt fram i sin egen takt lite småcharmigt och begär inte sådär jättemycket i form av uppmärksamhet.

 

Slutet lämnar framtiden öppen, i viss mån känns det lite som att säsongen precis börjat när de sista eftertexterna rullar. I ögonblicket hade jag dock kul i sällskapet av dessa lillgamla kufar, så om de någonsin kommer tillbaka med en andra säsong kommer jag säkert offra en kväll till för att se vart storyn är på väg.