I Know This Much Is True 2020

För Dominic Birdsey framstår livet mest som ett dystert meningslöst skämt. Och varför skulle det inte? I den bästsäljande författaren Wally Lambs andra roman kretsar historien kring en välutbildad medelålders arbetarkille som är frustrerad över att ha sin mentalsjuke tvillingbror Thomas som ett ständigt black om foten.

Serieadaptionen inleds med att Thomas schizofrena vanföreställningar resulterar i att han i hugger av sig sin egen hand i ett bibliotek fyllt av barn. Skandalen är ett faktum och den förvirrade Thomas blir tvångsinstitutionaliserad. Den skuldtyngde Dom ser det som sitt livs mission att få ut sin fredlige bror ur den hemska anstalten han hamnat på. Medan han kämpar mot en empatilös övermakt ser vi brödernas liv i återblickar både i barndomen och ungdomen. De växte upp i ett förtryckande hem där svärfadern Ray styrde med järnhand och ständigt bestraffade den veke Thomas och hade Dom som hjälpreda i bestraffningen. Den bräckliga modern hade lite att sätta emot. 



 

Samtidigt pågår en parallell historia en generation bakåt – när mamman i familjen dör överlämnar hon sin fars (en siciliansk immigrant och sällsamt motbjudande chauvinist) självbiografi – ett manuskript som kanske kommer att kasta ljus över hur det kunde bli som det blev. Medan Dom läser får vi som tittare följa hans morfars liv. Med så många återblickar kunde serien bli rörig och svår att följa men regissören har ett bra grepp och vet att det förflutna aldrig får stjäla nutidens glans. Att varje avsnitt har halv långfilmslängd gör att berättelsen får ta det utrymme som behövs – ingen kommer att kalla det fartfyllt men den saknar inte spänning.

Mark Ruffalo är i varje avsnitt en uppenbarelse av spänd och ångestfylld maskulinitet – en inburad björn som närsomhelst kan explodera i ett våldsamt utbrott. De snabba skiftande nyanserna i hans skådespeleri gör serien sevärd i sig. Det är inte många som spelar i närheten av samma nivå. Hans Brandointensitet gjorde intryck på filmteamet under inspelningen och det är lätt att se varför.

Mycket har skrivits om den imponerande fysiska förvandlingen för Ruffalos dubbelroll som Dom och Thomas. Den senares mjuka och feminina kroppshydda utgör en effektfull kontrast mot Dom. Ruffalo själv har sagt att förvandlingen från Dominic till Thomas har fått honom att reflektera över mansrollen och hur hans egna krav på maskulinitet innebar att han höll magen platt. Med magen växte även en inre mjukhet fram.

"I Know This Much is True" har ett välavvägt tempo, en balans mellan då och nu. Allt ifrån foto till scenografi och känns genomtänkt. Smakfulla titeltexter rullar, smakfullt soundtrack ackompanjerar. Man får en känsla av att regissören Derek Cianfrance gillar musik – han vet när det bör användas och konsten att hålla igen.

Men en lägre tids tittande tär på en. Tragedier staplas på hög och olyckor föder olyckor. Realismen i uttryck gör att det blir känslomässigt påfrestande. Här finns såklart ett mänskligt ljus – framförallt i Rosie O’Donnells engagerade socialarbetare som är ett under av no nonsense och empati - men eländet sipprar igenom från alla håll och kanter. Samtliga inblandade gör fina rolltolkningar och det märks att regissören är har en talang för att få fram autencitet ur sina skådisar. Särskilt John Procaccinos Ray, Kathryn Hahn som Doms oroade exfru och Rob Huebel som hans bäste vän.

Serien är konventionellt historieberättande på gott och ont – tittaren kommer knappast få slag av experimentellt foto och revolutionerande klippning. (Men motiverade närbilder och fina wideshots utlovas!) Dessutom är det aningen tillrättalagt och känns som en utdragen långfilm. Könsrollerna är stenhårt cementerade på ett sätt som känns ganska otidsenligt. Kvinnor? Häxor, offer eller räddande madonnor (O’ Donnell undantagen). Samtidigt är välgjordheten ett monument i sig över kraften i berättandet och ensemblens starka insats.

Det gör att man som publik dras in den här Golgatavandringen i Connecticuts förorter där känslomässigt stympade män som dras med i livets strömmar och blir beroende av sitt eget inre helvete.

Det är utmattande att sträckkolla på, men samtidigt svårt att låta bli.