I May Destroy You 2020

”I May Destroy You” handlar om Arabella, en partyglad, rosahårig Londontjej med vänner och familj. Hon är författare och nätkändis sedan hennes första bok fick stor framgång. Nu inför deadlinen med andra, kämpar hon något, men mår ändå bra. Livet som det ter sig stannar dock brutalt upp efter att någon drogar och våldtar henne sent en kväll på en nattklubb. Övergreppet trasar sönder hennes tillvaro och Arabella tvingas omvärdera sitt liv och sina relationer.

 

Brittiska Michaela Coel, med rötter i Ghana, har alltså både skrivit, producerat och till och med varit med och regisserat serien. Det personliga tilltalet känns äkta och det märks att det här är baserat på egna erfarenheter. Det är väldigt ärligt, naket och stundvis skoningslöst närgånget. Men jag tycker om det jag ser, för även om det ibland gör ont att titta, så sker allt genomgående på avsändarens villkor.

 

Detta är en historia om sex och samtycke, om ett trauma och hur man bearbetar det. Men lika mycket är det här ett drama om familj, vänner och att söka försoning med den man tidigare varit och nu har kommit att bli. Serien tar dessutom upp frågor rörande etnicitet, klass och kön på ett lättsamt, men respektfullt sätt, och utan moraliserande pekpinnar.

 

Manuset är välskrivet och nyanserat. Händelserna rinner på likt vatten, replikerna flyter och karaktärerna vi presenteras för faller med största naturlighet på sin plats. Coel själv är helt fenomenal som vår starka men sköra huvudperson Arabella. Hon är smittande energisk, ibland nästan på gränsen till för intensiv, men med en otrolig närvaro i varje scen. Förutom henne får vi lära känna de två bästa vännerna Terry (Weruche Opia) en aspirerande aktris med scenskräck, och Kwame (Paapa Essiedu), fitnessinstruktör, som frekvent hänger på Grinder för knapplösa hookups. Båda två är karismatiska och genuina, med egna trauman att bearbeta. Vänskapen mellan dessa tre är navet, men också den sätts på prov när tillvaron slås i spillror. Även andra karaktärer kommer och går och överlag är det riktigt välspelat.

 

Trots att många obehagliga och jobbiga händelser radas upp, så är detta samtidigt underhållande och emellanåt också riktigt fint. Det är skildrat med en behaglig sorglöshet och mycket värme och det blir till och med lite roligt mellan varven. Inte minst när Coel, tydligt självupplevt, driver med den egna millenniegenerationen, sociala medier och den ständiga längtan efter bekräftelse.

 

”I May Destroy You” kryper under skinnet, roar och oroar, men är också tankeväckande. Den lär oss något varje avsnitt och ger oss ett underlag för vidare diskussioner. Jag är inte helt övertygad om slutet och hade velat ha en annan slags final, men vägen dit gav mig massor.

 

Detta är verkligen en annorlunda serie om övergrepp och överlevnad, inte bara med tanke på hur direkt och in your face den är. Men också tack vare det faktum att den handlar om en icke-vit kvinna och utgår, utan omvägar, från hennes liv och krets av vänner. Man tänker inte på det egentligen, eftersom ämnena som avhandlas är väldigt allmängiltiga och lättrelaterade för vem som helst. Ändå ger den här typen av representation inte bara historien, utan även serien som helhet en annan tyngd än de flesta andra av liknande slag har.