Ingen utan skuld 2018

Med tanke på det politiska klimatet och debatterna kring svensk vapenexport så är ”Ingen utan skuld” helt rätt i tiden. Det är både fascinerande och intressant hur man utforskar den växande industrin på svensk mark och hur olika aktörer ignorerar eller förskjuter den skuld som innebär andras död och lidande. ”Om vi inte säljer vapen gör någon annan det” är ett upprepat mantra som vi även hört i verkliga livet.

Inledningsvis träffar vi journalisten (Vera Vetali) som för ett jobb besöker en kvinnlig läkare i en krigszon i Jordanien där även svenska Robert (Jens Hultén) befinner sig. Robert har ett mörkt, hemligt förflutet inom vapenhandeln hemma i Sverige som snart gör sig påmint. Hans vägar kommer snart korsa Åsas, vars pappa är en alkoholiserad ex-journalist som spenderar tiden med att försöka övertyga folk att hans paranoida föreställningar om regeringen är sanna.

Budskapet här är att inget är svart eller vitt och, som titeln antyder, alla är lika delaktiga och skyldiga. Men varje drama kräver en skurk och den tyngsta huvudboven här är norsk-svenska vapenhandlaren Anders Spetz (Henrik Mestad) som Robert har ett extra ont öga till. Anders är typen som i ena stunden kliver över lik för att få sin vilja igenom men nästa sekund gnäller över hur synd det är om honom. Mestad är bra i rollen men karaktären inger inte mycket respekt.

Som ofta med svenskt drama så är det en ojämn kombination av välfungerande och mindre fördelaktiga moment. Här finns flera spännande intriger, klart begåvade skådepelare och bra tempo. Å andra sidan finns här också dialog som inte känns helt trovärdig, sidokaraktärer som inte ger något och en del actionsekvenser som lämnar en del att önska. Man fortsätter att kolla för att man vill se vad som händer men resultatet gör en tyvärr sällan tillfredsställd. Det är en viss brist på oförutsägbara vändpunkter.

Seriens kanske största brist är dock de svaga rollfigurerna. Skådespelarna gör sitt bästa men det är helt enkelt svårt att bry sig om de ofta rätt osympatiska hjältarna/förövarna. Vetali kommer inte oväntat undan med mest heder i behåll även har tvingats på det otacksamma dilemmat ”välja mellan familjen och jobbet”. Hultén visar lite dramatiska muskler i första avsnittet men blir sedan en uttråkad, otrevlig machotyp i Mikael Persbrandt/Ola Rapace-facket.

Det blir dock mest generande när man försökt piffa upp en i övrigt tämligen jordnära serie med ”färgstarka” biroller. Krister Henriksson är en kedjerökande kemtvättsägare tillika vapensäljare som är transvestit av enda anledning som en kul personlighetsdetalj. Björn Bengtsson är en skånsk, gitarrspelande torped med förkärlek till lypsyl och Dolly Parton. Det är som om manusförfattarna inte tyckt realism var spännande nog och kryddat med lite för mycket extra.

Thrillerdelen när våra hjältar ska samarbeta funkar bäst, som en slags blågul ”Alla presidenters män”. Det journalistiska arbetet är dock mer trovärdigt än när lagen ska tas i egna händer eftersom polisen, representerad av Johan Hedenbergs buskissnut med noll koll, inte gör sitt jobb. Att blanda in ett svartsjukedrama med stackars Simon J Bergers outhärdliga reporter är ett annat onödigt inslag. Efter en rad tunga beslut av huvudpersonerna genom serien så kastas all trovärdighet ut genom fönstret i upplösningen där allt som skett, inklusive dödsfall, behandlas med en axelryckning.

”Ingen utan skuld” behandlar ett viktigt ämne men oftare än det bränner till så fumlar man med intriger och karaktärer som tillför lite eller inget. Att vrida upp spänningsnivån med lite koreograferat våld ger inte riktigt det resultat man kanske önskat. Med tanke på talangen framför kameran och det eggande upplägget är det tyvärr lite av ett missat tillfälle. Det går att se klart på utan problem men man klättrar knappast på väggarna i väntan på en till säsong.