Intelligence 2020-2021

“Intelligence” tar med oss på besök till den brittiska underrättelsetjänsten SyCec, som arbetar med att bekämpa cyberterrorism. Samtidigt som serien tar vid ska den amerikanska NSA-agenten Jerry, spelad av David Schwimmer, anlända till avdelningen, vilket ska innebära förändringar när det kommer till både dynamik och arbetsmetoder. Mest skeptisk till detta är den bestämda avdelningschefen Christine, medan Joseph - en kille som har arbetat på avdelningen i många år, men egentligen inte är så jätteintelligent - är mycket exalterad.

 

Vi ska också snabbt introduceras till resten av personerna i det team som det kommer läggas mest fokus på, alla med kvalitéer som låter dem sticka ut var för sig. Samtidigt känns det inte som att något är helt nytt, utan jag kan snabbt identifiera rätt lika motsvarigheter till dessa karaktärer i andra sitcoms. Detta måste såklart inte vara helt negativt. Alla roller har något som de bidrar med, men samtidigt framkommer flera av dem tyvärr som aningen ensidiga.

 

Det ges däremot en tydlig, samt mångsidig bild av Jerrys karaktär redan i hans första introduktion, och denna bild förstärks ytterligare i de scener som följer. Han har en stark ledarpersonlighet och en hög syn på sig själv, tillsammans med en dos av nedsättande kommentarer som ständigt läggs på de i omgivningen. Nästan lika fort görs det dock tydligt att Jerry även har andra, mindre kalla sidor, tillsammans med en något mystisk bakgrund, vilket ger potential till en intressant utveckling.

 

Vad gäller Schwimmers gestaltning av detta, så kan man ändå dra paralleller till hans roll i “Vänner”, vilket nog är vad de allra flesta av oss kopplar honom till. Hur mycket man än ogillar Ross Geller som person så är det svårt att neka att det är en bra rollprestation, och trots att jag inte tycker att Jerry når riktigt samma nivå av humor, så är Schwimmer härlig att bevittna även här.

 

Den som först tar emot Jerry vid hans ankomst är Joseph, och bara denna scen ger känslan av att deras dynamik kan bli en av seriens höjdpunkter. Så blir det också - de har visserligen mycket olika personligheter och inställningar till varandra, men scenerna de har ihop utgör flera av seriens mest komiska stunder. Joseph spelas av Nick Mohammed, som dessutom är skaparen och manusförfattaren av serien, och sättet han ger liv till sitt eget manus på resulterar i en roande karaktärsskildring.

 

När det kommer till just humorn blir det dock något varierat. Vissa skämt faller för min del platt, medans andra saker blir otroligt roliga utan att man knappt verkar ha ansträngt sig. Mycket av det som blir bra är tack vare hur scenerna har utformats, med timing och rytm som både ger ett bra tempo och förhöjer mycket av det roliga.

 

Samtidigt som vi har en tydlig handling att följa fortsätter det att dyka upp en hel del olika överraskningar, oväntade situationer och vändningar. Vid många tillfällen är det svårt att gissa sig till vart vi är på väg - både på gott och ont. Exempelvis introduceras ibland sådant som kan förväntas återkomma mer under seriens gång, men som sedan bara visar sig ha varit ett skämt för stunden. 

 

Med endast 6 avsnitt på lite mer än 20 minuter blir det en relativt kort säsong, vilket i detta fall kanske blir till seriens fördel. “Intelligence” är en lättsam och skapligt underhållande sitcom som lyckas behålla min uppmärksamhet relativt bra fram tills det sista avsnittet, men jag är något osäker på om fallet hade varit detsamma med månag fler avsnitt. Däremot finns det ändå en skaplig grund för den andra säsongen (som är planerad till nästa år), och om samma nivå kan fortsätta hållas återstår att se.