It's a Sin 2021

Russell T. Davies, skaparen bakom underbara tv-dramat "Years and Years" och Olly Alexander, sångaren i popbandet Years & Years (en rolig slump) ska ha eloge för att belysa ett mörkt årtionde i homohistorien på ett så pass lättillgängligt vis.

Historien tar sin början i London under tidiga 80-talet. Hit anländer drömmaren Ritchie, extravagante Roscoe och timide Colin. Tre väldigt olika personligheter med en sak gemensamt. Alla tre har flytt från småstäder där de tvingats dölja sin homosexualitet från trångsynta familjer. Alla tre står redo att påbörja ett nytt kapitel i livet i London - staden där tusen möjligheter väntar på dem, och tusen killar.

På dansgolven och i barerna hittar de sin nya regnbågsfamilj. Snart flyttar de tre grabbarna in i samma kollektiv, kallat The Pink Palace, och blir goda vänner med faghagen Jill och hunken Ash. De har hela livet framför sig. Året är 1981, och HIV-epidemin väntar bara runt hörnet.

Snart börjar det ryktas om en mystisk sjukdom på andra sidan Atlanten. Ett "gaycancer" som bara drabbar homosexuella män. Nyheterna är få, detaljerna är oklara, och alltför lätta att vifta bort som skrämselpropaganda. De är här, de är queer, och de ska just börja leva! Vem vill höra på en party pooper som vill tvinga in dem i celibat?

Miniserien "It's a Sin" låter historien utvecklas i raskt tempo. Under fem timslånga avsnitt rusar handlingen fram genom hela årtiondet. Hiv och aids blir snabbt en skrämmande verklighet för det tajta kompisgänget. Vänner börjar dra sig undan, pojkvänner försvinner utan ett ord. Skammen är för stor, ingen vågar erkänna för nära och kära att de knullat sig till en dödsdom.

Det låter tungt, och är det emellanåt. Men seriens styrka ligger i att den vägrar att fastna i mörker och tragik. Istället får livslusten och humorn segra. Igenkännbara synthpop-dängor från hela 80-talet dunkar på ur högtalarna, medan de sprudlande karaktärernas charm smittar av sig allt mer för varje avsnitt. Lösa förbindelser och stora förälskelser får ta mycket plats, som om det vore en bögversion av "Sex and the City".

Starkast skiner Olly Alexander i huvudrollen som Ritchie Tozer, teaterapan som kryssar mellan auditions, dansgolv och främlingars sovrum. I avsnitt 2 levererar han en rapp och välskriven monolog om hur hiv är en enda stor bluff. Det är inte svårt att förstå hur denna ignorans vann över sunt förnuft bland unga gaymän under tidiga 80-talet.

Samtidigt får serien idag, i början av 2021, en helt annan resonans. I en tid då corona-pandemin fortfarande håller världen i ett järngrepp kan "It's a Sin" bli en ännu större ögonöppnare. För COVID-19 är inte första skrämmande viruset sprids över världen. Skillnaden är att hiv mest drabbade homosexuella män... vilket gjorde det så mycket enklare för media, politiker och övriga världen att blunda för dess konsekvenser. Forskningen dröjde, bromsmedicinerna likaså. Även detta tar serien upp, med viss bitterhet i tonen.

Det allvarliga och det lättsamma går hand i hand, och "It's a Sin" växer på mig med varje nytt avsnitt. Till en början är jag tveksam till karaktärerna, som framstår som något platta och klyschiga. Handlingen verkar spreta än hit, än dit. Betyget svajar. Sedan går serien till direkt anfall mot tårkanalerna, och mot slutet går det inte att värja sig mot dess emotionella kraft.

Visst har vi sett snarlika historier berättas i andra filmer och serier. Jonas Gardells omskakande "Torka aldrig tårar utan handskar" måste självklart nämnas, och ibland gör sig Ryan Murphys "Pose" påmind. Inget som gör "It's a Sin" mindre sevärd eller stark. Det är en hyllning till friheten, ungdomen, vänskapen och gemenskapen - och till de miljontals liv som slocknade för tidigt.