Joe vs. Carole 2022

Aldrig har jag sett en film eller tv-serie som konfronterat mig med hur djupt meningslös den är tidigare. Naturligtvis förstår jag varför “Joe vs Carole” existerar, den åker snålskjuts på ett kulturellt fenomen med en förmodad fanbase (återstår att se om den faktiskt är så stark som de hoppas på). Men samtidigt som jag förstår varför, kämpar jag med… varför. Varför satt jag ner i flera timmar för att se dramatiseringen av något jag redan sett, och vad tillför det till mitt liv, och till berättelsen? Ibland kan en dramatisering av verkliga händelser tillföra något nytt, men det här kändes som en upprepning med snyggare foto.

 

Det är två år sedan “Tiger King” stormade in som som ett vilt djur i våra vardagsrum. Tajming var definitivt en stor del av det: i och med coronapandemin var alla uppmuntrade - eller tvingade - att stanna hemma. Att titta på Netflix var typ vad man kunde göra. Serien hade en förmåga att precis när du trodde att nu kan det inte bli mer bisarrt hände något nytt.

 

Sist men inte minst var alla i serien karaktärer. Alla inblandade kunde vara en Halloween-kostym. Carole är din kattälskande faster på steroider, fast med mer makt, en vendetta och ett ex som mystiskt försvann. Joe Exotic som beskrev sig själv som en ”gay, gun-toting cowboy with a mullet” som även har ett jävla humör, och ett otroligt sätt att använda ord. Det här är något av det mest meme-vänliga som någonsin hänt. 

 

Men det fanns en underströmning av klasshat (“Titta på de här fattiga personerna! De har konstiga frisyrer och inga tänder och pratar lustigt!”), och på något sätt hatades Carole mer för något hon eventuellt gjort än Joe hatades för saker han definitivt gjort.

 

Ni vet det här, men en snabb sammanfattning: Joe Exotic har en park med exotiska djur, är omgiven av före detta brottslingar, och är gift med två yngre män. Han är en showman, men har inte allt för stor respekt vare sig för djur eller människor. Carole Baskin har en park för räddade exotiska djur som farit illa, hon arbetar för striktare lagar kring djurhållning, och för att stänga ner parker som Joes. Det urartar med smutskastningskampanjer, stämningar och ett beställningsmord på Carole.

 

“Joe vs Carole” gör det kloka beslutet att visa huvudkaraktärernas likheter. Inte bara gillar de “stora katter”, men de är också individer som fått ta väldigt mycket skit. Carole från sina tidigare män, och Joe som öppet homosexuell. Båda fick hela tiden höra att de skulle förändra sig, dölja vilka de var, bli mindre, men fann styrka nog att vara sig själva när de kommit upp lite i ålder, och kämpa vidare oavsett var världen sa åt dem. Det gör också att båda gräver ner hälarna i det här grälet, och struntar i möjligheterna att deskalera. 

 

Som serie är “Joe vs Carole” helt okej. Den är underhållande, har glimten i ögat, skådespelet är solitt, och kameraarbetet interessant. John Cameron Mitchell (typisk “vad har jag sett honom i tidigare?”-skådespelare) funkar överraskande bra som Joe Exotic, en roll så extravagant att de flesta antingen tagit i för mycket eller för lite. 

 

Jag såg fram emot att se Kate McKinnon som Carole. McKinnon är känd från sketchprogrammet Saturday Night Live, vilket tyvärr hemsöker hennes porträtt, hennes Carole få mellan varven en parodikänsla.

 

“Joe vs Carole” har inte heller riktiga djur - till och med ett får är CGI! Det är rimligt att inte vilja utsätta skådespelarna för fara, men de dåliga effekterna är väldigt distraherande.

 

I memekavalkaden som följde “Tiger King” verkade folk snabbt glömma bort att den handlade om verkliga personer. Särskilt Joe Exotic behandlades som en festlig karaktär, där det var rätt roligt att han beställt det där misslyckade mordet.

 

Överlag håller serien en bra balans där Joe och Carole visas upp som personer med brister och trauman, men inte ursäktar allt för mycket. För det mesta.

 

Mot slutet tas Joes relationer med betydligt yngre män upp med ett mer kritiskt öga, men det känns som att produktionen gjorde ett medvetet val att lägga det sent för att vi skulle tycka bättre om Joe. När Travis Maldonado mötte Joe Exotic var han 19 år gammal, hade missbruksproblem, och var i beroendeställning till den 30 år äldre Joe. I “Joe vs Carole” får vi inte veta exakt hur ung Travis är, och skådespelaren, Nat Wolff, är äldre än Travis var när han dog. Det känns som att den fulla situationen slätas över för att narrativet är inte redo att vi ska tycka allt för illa om Joe.

 

Att se serien känns som att få en present som visar sig vara en tjusigt inslagen tom låda. Det finns bra ingredienser här, jag hade gärna sett alla inblandade göra ett annat projekt ihop - men jag såg “Tiger King” för bara två år sen... 

 

De som inte sett “Tiger King” vid det här laget kommer förmodligen inte vilja se “Joe vs Carole” heller. Och för de som sett “Tiger King” så finns det i princip inget nytt att hämta här. Det var mer fascinerande och drabbande första gången. Inte tänkte jag när jag såg “Tiger King” att den vore bättre med mer dramatiserade segment. Faktiskt hade det gjort serien sämre.

 

▸ Se "Joe vs Carole" på C More