Ju-On: Origins 2020

Den japanska skräckvågen som forsade in över världen i början på 2000-talet verkar vara lika odödlig som sina förbannelser. Universumet som är "Ju-On"/"The Grudge" expanderar ständigt och hittills har vi fått en hel drös av både japanska och amerikanska filmer, kortfilmer, böcker, och tv-spel. Till och med en cross-over mellan "The Grudge" och den minst lika populära "The Ring" har det blivit i "Sadako vs. Kayako" (2016).

Förbannelsen, the grudge, uppstår när någon dör under mycket aggressiv och stark ilska. Den etsar sig fast där personen bodde eller befann sig, vilket gör att den ständigt återuppstår så fort husen får besökare. Dessa kan i sin tur ta plågan vidare, om de inte helt enkelt fastnar inom husets väggar. En evighetsloop, som terroriserar och skadar.

I tv-serien "Ju-On: Origins" är det amerikaniserade, välpolerade, som bortblåst. Nu är vi tillbaka till rötterna, och vi börjar redan på 80-talet. Parallellt får vi följa ett flertal historier, bland annat om ”spökjägaren” som fått nys om förbannelsen och vill till varje pris hitta originalhuset där allt startade. Tre unga studenter har däremot hittat det så kallade Katthuset, och vad de upplever inom husets väggar får mer än bara nackhåren att resa sig.

Att flytta film till tv-serie är ett genidrag då "The Grudge" alltid har handlat om många karaktärer. Det ger oss tid att utforska de olika årtalens händelser och backar upp berättelserna utan att riskera att få tidsnöd. Vi vandrar från 80-talet in på 90-talet och både återser karaktärer och möter husets nya residenter. Några stannar där för alltid.

Serien har en hel del otäcka scener som etsar sig fast i mitt minne. När jag minst anar dyker det upp en riktig magvändar-scen innehållandes en gravid kvinna. En hel del blodigheter och våld kommer att flasha förbi, det kan jag lova er. Samtidigt är det välberättat och befogat, ni kan glädja er åt frånvaron av onödiga jump scares.

Bered er på många olika sidoberättelser, så det gäller att hålla huvudet kallt redan från början. Trots det kan det vara rörigt att hålla isär historierna, speciellt när de staplas på varandra och flätar in i varandra. Även om tempot håller en jämn takt, så hade det inte skadat med några halvtidsförklaringar om vems tidslinje vi egentligen befinner oss i just nu.