Kastanjemannen 2021-

Serien är skapad av Søren Sveistrup och baseras på hans bok med samma namn. Sveistrup har tidigare skrivit manuset till ”Brottet” (2007-2012) och producerat ”The Killing” (2011-2014) och ger oss här ytterligare en nagelbitare som garanterat kommer orsaka rysningar hemma i sofforna.

 

En kvinna hittas bestialiskt mördad på en lekplats. Bredvid henne står en kastanjefigur. Inte långt senare återfinns ännu en död kvinna, också hon med en kastanjefigur intill. Polisen Naia Thulin (Danica Curcic) får i uppdrag att tillsammans med kollegorna Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard) och Simon Genz (David Dencik) lösa fallet. De upptäcker snart en koppling till ett mord på en tolvårig flicka året innan, men förstår inte riktigt hur de två fallen hänger samman. Det som dock står helt klart är att de har att göra med en seriemördare, och att vederbörande kommer slå till igen.

 

Detta är på många sätt en rätt typisk historia i deckargenren. Kvinnor mördas och mördaren jagas. Vi har sett det förr, och inte mycket är direkt nytt. Samtidigt finns en tjusning i det välbekanta, som vi lätt kan hänga upp vårt intresse på. Ett intresse som sedan bara växer med tiden.

 

Produktionen är proffsig och fotot av Sine Vadstrup Brooker och Louise McLaughlin är utan anmärkningar. ”Kastanjemannen” utspelas i en hösruskigt murrig miljö och bilderna är omväxlande vida och klaustrofobiskt närgångna. Kameran sveper ofta över det vackra rödbruna oktoberlandskapet, för att i nästa scen krypa tätt inpå. Den fångar upp ansiktsuttryck och skiftningar i det, men letar sig också, lite väl ofta i mitt tycke, fram till de skändade kvinnokropparna. Att visa upp offren hör förvisso, på sätt och vis, till troperna i genren. Och även om kameran tacksamt nog väjer innan den blir för påflugen så hade jag hellre velat ha fokus på något annat. Samtidigt är såklart de brutala bilderna effektiva och förstärker obehaget, liksom gör de monotona tonerna och ibland högoktaviga melodierna i bakgrunden. ”Kastanjemannen” är inte en barfotadans i en park, och få scener erbjuder egentligen någon typ av återhämtning för oss åskådare

 

Det är överlag välspelat och jag tycker om de genuina och mångbottnade karaktärerna. Framförallt känner jag med karismatiska Curcic, som den frustrerade ensamstående mamman och polisen Thulin. Hon driver med stor energi historien framåt, men är också den som ger den värme. För även om serien ofta är riktigt otäck, är den också ovanligt gripande känslomässigt. Det finns en konstant och väldigt påtaglig mänsklig närvaro, tack vare just Thulin, som gör att detta blir mycket mer än bara en krimhistoria.

 

Serien är uppbyggd som en pusseldeckare, som vi åskådare får vara med och försöka lösa. Manuset bjuder på många och minst sagt hisnande turer som får mig att gapa oftare än inte. Morden och mördarjakten är såklart det centrala, men mellan raderna vilar en historia som berättar om annat. Det handlar om familj, förlust och en smärtsam längtan efter sammanhang, men också om moderskap och dess mödor och misslyckanden. Detta är en serie som väver in livet i kriminalintrigen och vice versa, och det är vad som i slutändan också gör denna nordiska noir till något smått unikt.

 

”Kastanjemannen” är en deckare som både berör och väcker anstöt. Tempot är på topp genom hela, liksom är mitt engagemang. Det var verkligen länge sedan jag fick se en så här intensiv, spännande och framförallt oförutsägbar thrillerserie. Sex avsnitt är perfekt och fler hade jag nog inte pallat. Även om jag direkt efteråt började längta efter mera.

 

Se den, och du blir inte besviken!