Korridoren 2022-

"Korridoren" handlar om Jenny från Eskilstuna som lämnat den lilla hemstaden för att följa drömmen och studera till psykolog i Uppsala. Väl på plats i studentstaden väntar hennes rum i en korridor fylld av mer eller mindre karismatiska grannar som direkt tar Jenny under vingarna och leder henne in i studentlivet fullt av fest, dåliga val och ännu sämre ligg.

 

Jennys grannar består av de fyra totalt olika men ändå lika personerna Oliver, Saga, Larsson och Flora. Medan Jenny är klassisk mellanmjölk är de andra som en kryddblandning av allt från bitter kakao till en explosion av chili.

 

Flora är den präktiga och näsvisa duktiga flickan som vill hindra Jenny från att hamna i förfall genom för mycket festande. Vid sin sida har hon Larsson, den nervösa och undergivna historiestudenten som går efter Flora som en vilsen hund. De båda röstar för en pluggkorridor medan deras motsatser, Saga och Oliver, föredrar fest och diverse substanser över föreläsningar. Både Saga och Oliver är karismatiska och starka personligheter men där Saga har ett enigmatiskt lugn som drar Jenny till henne så är Oliver den högljudde adelssonen som säger vad som helst för att chockera, höras och bli ihågkommen. Inte särskilt förvånande övertalar de Jenny till att ta ecstasy och festa dagen innan uppropet vilket leder till att hon vaknar upp utan att ha skrivit in sig och därmed har förlorat sin plats på psykologprogrammet.

 

För Jenny är detta det värsta som kunnat hända - för att inte tala om vad det är för hennes känslomässigt instabila mamma. Så Jenny bestämmer sig för att helt enkelt stanna kvar i Uppsala och försöka ta sig in på programmet genom andra vägar, peppad av sina korriodorsgrannar. Inte heller här är det särskilt förvånande att det inte alls blir så enkelt som hon föreställt sig.

 

Överhuvudtaget är "Korridoren" en serie av händelser som inte förvånar en: Jenny gör dumma misstag, Jenny står inte för sina dumma misstag, de dumma misstagen förvärras. Allt enligt rutin i ungdomsdramernas förlopp. Det som jag antar ska vara en rolig serie om universitetslivet, och kanske till och med locka lite till det, blir mest tragiskt och patetiskt. Jenny är en så färglös karaktär, trots seriens försök att göra henne djup och ibland till och med lite galen, att jag som tittare känner noll empati för henne.

 

Inte heller de andra karaktärerna har en särskilt stor potential för att bli omtyckta så till slut känns det som att jag ser på en serie om hur det skulle vara att gå på universitetet enligt mina mardrömmars referenser.

 

Det finns dock några undantag i "Korridoren" som faktiskt bjuder på skratt - det är Oliver, Larsson och kokainhandlaren Jörgen. Oliver, som gestaltas av Demis Rustom Bustos, utvecklas som karaktär efter att Rustom Bostos först spelat över i de första scenerna från en ständigt påverkad himbo med gudskomplex till att bli en känsligare, empatisk himbo genom en omvänd klassresa.

 

Larsson i sin tur går från att ständigt vara ja-sägare till att våga sätta ner foten och till och med agera lite hjälte, om än utanför bild. Hans dåliga humor och ständiga värme som Simon Edenroth porträtterar väl, gör att han blir en av de få jag hejar på.

 

Jörgen, spelad av Klas Wiljergård, är bara en speciell karaktär från början till slut: som en blandning mellan en 40-åring som bor i morsans källare och Pablo Escobar med en släng av gymnasielärares hets om ”vikten av att lära sig Office-paketet” över sig. Faktum är att han är det enda i serien som känns som originell.

 

Tillsammans lyfter de tre karaktärerna dock serien från absolut tristess till någorlunda underhållningsvärde genom att jag får ett tunt, ett väldigt tunt ska påpekas, band till dem. Hur det går för resterande grannar och studenter kunde inte beröra mig mindre, tyvärr som serien i sin helhet. Det är ett bra försök till komedi - men med betoning på försök. Tyvärr slutar det bara upp som ett väldigt långt pilotavsnitt till något som kanske hade blivit bra med mer fokus på det roliga, alltså Oliver, Larsson och Jörgen, men som istället väljer att visa ännu en föga fängslande karaktärs vändning från lycka till misslyckande till det klassiska goda slutet.

 

Jag önskar jag kunde skriva något varmt om Jennys upplevelse som student och de så kallade plågor hon genomgår på vägen till ”sanning och frihet” eller vad det nu är de vill porträttera i slutet av serien, men tyvärr. Det enda jag tänker om henne är ”skärp dig” och de andra, med undantag från tre ovanstående, vill jag bara aldrig träffa. Någonsin. För då tror jag aldrig att jag kommer vilja studera igen, förutom kanske hur man utvecklar intressanta karaktärer under manusskrivande.

 

Dessutom - jag är en vodkatjej och de älskar Jäger, bara det (eller kanske särskilt det i festsammanhang) berättar om hur olika vi är. Jag är liksom rolig på riktigt, jag behöver inte smaksättas för att göra ett intryck så som "Korridoren" gör. Helst med ännu mer kryddor.