Kvinna inför rätta 2017

Yvonne Carmichael (Emily Watson) är en framgångsrik kvinna som lever ett tryggt, konservativt förortsliv tillsammans med sin man, Gary Carmichael (Mark Bonnar). Tillsammans har de två vuxna barn som kommer på besök då och då, tillsammans med dotterns sambo, för trevlig samvaro med familjen.

 

Yvonne är en kvinna som skulle verka ha allt, om inte inledningsscenen visat henne resande i en fångbuss på väg mot häktet. Hon ser ut över floden Themsen, medan fordonet korsar en av Londons broar, och reflekterar över den mänskliga naturen, våra val, och framför allt - hur rädsla gör oss till djur!

 

Vad är det då som har hänt? Långsamt, i sann, brittisk, kriminaldeckaranda rullas handlingen ut. Yvonnes arbete inom genetisk vetenskap har lett henne till att hålla ett föredrag för en kommitté i House of Parliaments. Där möter hon en stilig främling, Mark Costley (Ben Chaplin), som beundrar hennes arbete, och erbjuder henne en privat guidad tur till kapellet och kryptan.

 

Turen avslutas i en skrubb där Yvonne låter sig förföras av Mark, och överaskas av de starka känslor som kommer upp till ytan. De båda bestämmer sig för att ses igen, och den trånga gränden Apple Tree Yard (filmens originaltitel) blir deras favoritmötesplats. Men säkerhetskameran pekar ju rätt på dem, protesterar Yvonne inledningsvis! Hon blir snabbt lugnad av Mark, som säger att det är en bulvan, en låtsaskamera som inte är inkopplad, utan bara där för att skrämmas.

 

Men hur kan han veta så mycket om säkerhetskameror? Mark beter sig väldigt hemlighetsfullt, ger henne en kontantkortsmobil de ska använda, och Yvonne börjar misstänka att hon har en affär med en spion. Men passionen växer sig allt starkare och hon kan inte stå emot. Att vara med Mark är som att ätas av en varg, säger hon. Det här är något hon aldrig tidigare upplevt!

 

Så händer något oväntat och fruktansvärt som ställer allt på ända, och för in berättelsen i en helt ny riktning. Ett otäckt våldsdåd avslutar det första avsnittet i BBCs dramaserie, som sedan de tre följande avsnitten får bearbeta konsekvenserna av. Seriens långsamma tempo får en helt ny grad av innehåll när man försöker förstå innebörden av det fasansfulla som har hänt.

 

”Kvinna inför Rätta” är baserad på en roman av Louise Doughty, och fint regisserad av Jessica Hobbs. Alla skådespelarna gör bra ifrån sig, men den som kanske lyser klarast i det här sammanhanget är nog ändå Watson. Trots det dras man inte riktigt in i dramat eller identifierar sig med henne på det känslomässigt plan man ”borde”, med tanke på vad hon går igenom. Anledningen är att serien är filmad som ett kriminaldrama, och där är det ju så att säga handlingen som dominerar, med ledtrådar som portioneras ut och får en att rationellt försöka fundera ut nya scenarion i sann Agata Christie-anda – vem är den skyldige?

 

Det är nästan så att behållningen kommer efteråt, när man tänker igenom vad det är som har hänt. Särskilt intressant blir det om man funderar på handlingen lite mer ur ett feministiskt perspektiv. Det är nämligen sällan en medelålders, gift kvinnas passionerade kärleksaffär får ta upp dyrbar TV-tid, särskilt inte om det inte avslutas av någon form av moralpredikan, eftersom hon borde veta bättre, och mycket riktigt... Yvonne råkar ut för värsta sortens ”straff”, med efterföljande offentlig förnedring. Detta är så klart någonting man kan läsa in i handlingen eller ej, men definitivt värt att fundera över. Och fundera gör man, för serien håller sig kvar, kletar sig fast, och man kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som hände egentligen, vem det var som vann? För Yvonne finner sig inte i sitt ”straff” utan kämpar tillbaka med näbbar och klor, som det skräckslagna djur hon filosoferade över i filmen inledning...

 

Det finns en del att överväga när man ska sätta betyg. Överlag är serien ganska traditionellt gjord, som många liknande BBC-deckare fast i lite mörkare tappning. Jag tycker nog att den var lite väl seg i starten med många faktiskt ganska opassionerade passionsscener där kemin mellan Yvonne och Mark inte kändes helt mitt i prick. Att det kändes som att ätas av en varg, hade man inte kunnat ana, om inte Yvonne berättat det.

 

Den oväntade vändningen tacklar dock ett viktigt rättsligt problem, och spränger inte bara myter om våldsdåd men uppmärksammar även utan krusiduller de obehagligheter den drabbade går igenom även efter själva händelsen. Watson förtjänar fem stjärnor för sitt fina porträtt, och Chaplin var perfekt som den mystiske främlingen. Trots det tycker jag att serien som helhet är för konventionell för en full pott, eller ens fyra stjärnor, så i slutändan får den tre starka stjärnor av fem, vilket så klart fortfarande gör den väl värd att se!