La Casa de Papel: Berlin 2023-

Ni minns väl tv-serien ”La Casa de Papel”? Den är fortfarande en av de mest framgångsrika, icke-engelskspråkiga som Netflix har producerat. Och en personlig favorit. Första säsongerna bjöd på förstklassig spänning när ett gäng coola tjuvar tog över det spanska Myntverket. Planen var inte att stjäla pengar - utan att trycka en massa egna. Briljant, spännande, oförutsägbart. Tyvärr pågick den några säsonger längre än mitt intresse varade.

 

Men det behövs inga förkunskaper för att ge sig på denna prequel, och för oss gamla fans känns det lite som en frisk fläkt. ”Berlin” är en helt fristående historia, byggd kring en av originalseriens populära karaktärer. Här får vi veta att den karismatiske sociopaten Andrés de Fonollosa var en slug gentlemannatjuv sen långt innan. Storyn följer planeringen av en våghalsig stöt mot kassavalvet i ett franskt auktionsverk, där smycken för 44 miljoner euro ligger och glänser.

 

(Titeln ”Berlin” är egentligen ologisk. Han fick sitt öknamn först flera år senare, när alla i ”La Casa de Papel” döptes efter städer för att förbli anonyma. Och den här storyn utspelar sig ju i Paris... C'est la vie.)

 

Spanske skådespelaren Pedro Alonso skruvar upp charmen i rollen som hjärnan bakom stöten. Men det är en ensemble-serie där ytterligare fem medlemmar får skina. Vi har adrenalinsökande Cameron, playboyen Bruce, blyga hackern Keila och Roi, Berlins skyddsling med ett bråkigt förflutet. Universitetslektorn Damian gör den udda skaran komplett. Alla har sina egna egna expertområden, och som sig bör har alla sina egna svagheter.

 

Som kuppserie har den allt man kan önska sig. Och jag är svag för genren och alla dess konventioner. Det pirrar till så fort lås ska dyrkas och kameror hackas, allt under svår tidspress men med glimten i ögat.

 

Den svettiga spänningen som präglade ”La Casa de Papel” är dock utbytt mot något mer lättsamt och lekfullt här. En slags uppsluppen stämning som säger oss att allt är möjligt och att det mesta kommer lösa sig med en klackspark i sista sekunden. Men det gör det inte mindre fängslande att följa den här spansktalande Jönssonligan och deras minutiöst planerade kupp. Hur osannolik den än må vara - eller det kanske är just det överdrivna och otroliga som gör serien så lockande?

 

Vad som skiljer denna kuppserie från andra? Den vill samtidigt vara en kärlekssåpa. Varje karaktär lyckas trassla in sig i en egen romantisk historia med höga risker. Och här blir jag lite tveksam...

 

Berlin som är nyskild faller för vackra Camille, hustru till mannen som gänget spionerar på och ska blåsa. Hon är förbjuden frukt men han tänker ta för sig, och planerar ett farligt sidouppdrag. Kärleken förblindar, och visar sig vara förrädisk - en svaghet som kan bräcka även de mest bergsäkra kriminella planer.

 

Inte är det bättre bland de yngre medlemmarna i teamet. Roi trånar efter Cameron. Keila suktar efter Bruce. De kärlekskranka 20-plussarna är ett felsteg ifrån att omvandla denna "Ocean's 11" till ett passionerat "Love Island". Och om inte det räckte med amorösa intriger så får professor Damian ett dystert besked från sin kära hustru, som krossar hans hjärta och hotar att sabba hans fokus och omdöme.

 

Det funkar väl sådär. "Berlin" blir som två serier i en och har ibland svårt att veta vilket ben den ska stå på. Framför allt har jag svårt att köpa att den noga beräknande Andrés/Berlin, strikt med reglerna, skulle riskera allt för en kvinna han nyss träffat.

 

Serien har för det mesta en bra nerv, håller högt tempo och paketerar sin fräcka kupp med snyggt foto, tajt klippning och skön musik. Det är en trevlig binge att avsluta (eller påbörja) året med. Men i slutändan är det för mycket kärleksturer och för lite smarta kupper för att bli sådär riktigt spännande, som vi vet att "La Casa"-skaparna kan få till det.