Little America 2020-

Serien baseras på verkliga berättelser ur livet som tidigare publicerats i tidskriften Epic Magazine. Den handlar om kulturella skillnader och en kamp om överlevnad och acceptans. Detta är en serie om att jobba hårt för att får chanser som andra tilldelats utan eftertanke. Underdog-perspektivet är genomgående, och det som också griper tag.

 

I åtta, ca 30 minuter långa, avsnitt möter vi färgstarka individer och får ta del av deras sökande efter tillhörighet. De är alla första eller andra generationens immigranter och delar erfarenheten att inte riktigt känna sig hemma.

 

Jag älskar hur varje avsnitt börjar med musik, som hyllar respektive huvudpersons ursprung. Vi får höra en indisk och en kinesisk låt, några sköna afrikanska toner och svängiga melodier från México och mellanöstern.

 

Utan undantag är det otroligt välspelat och jag köper rakt av historierna och karaktärerna. Skådespelarna är för mig mestadels helt obekanta, även om vissa har bakgrund inom film och teater. Melanie Laurent är egentligen det enda kända ansiktet av seriens huvudpersoner. Hon spelar i avsnitt fyra Sylviane, en fransyska som åker på tyst retreat i USA för att finna sig själv. Avsnittet är underhållande, men också ganska mainstream. Det stör helhetsupplevelsen en aning, eftersom de övriga delarna är av helt annan natur.

 

I första avsnittet till exempel, möter vi en indisk amerikansk pojke som lämnats att klara sig själv när föräldrarna tvingas åka tillbaka till Indien. Det är en otroligt stark berättelse om uppväxt och att inte ge upp, varför den också känns inspirerande.

 

I del två får vi bekanta oss med mexikanska Marisol, som kickar ass i squash. Hennes mamma städar åt de fina familjerna som motståndarna kommer ifrån, vilket skapar konflikter och en ökad känsla av utanförskap.

 

I tredje delen ser vi den nigerianske utbytesstudenten Ikeji göra verklighet av sina cowboydrömmar. Detta är det roligaste avsnittet och även om jag inte direkt flabbar högt, ler jag genom hela. Ikeji spelas av den karismatiske Conphidance, och det är omöjligt att inte smittas av hans härliga energi.

 

I det femte avsnittet träffar vi Beatrice från Uganda. Hon flyttar till USA för att studera och göra verklighet av sina föräldrars drömmar. Livet vill dock annorlunda och hon tvingas sluta skolan, och måste då börja se sig om efter egna drömmar att förverkliga.

 

En av de mest minnesvärda och berörande historierna är den om kinesiskan Ai. Hon blev som liten flicka skickad till USA av sina föräldrar. Som ensamstående förälder senare i livet öser hon kärlek på sina två barn, som inte är lika förtjusta i mammans konstanta ömhetsbetygelser. Ai tvingas inse att hon för sin egen överlevnad, måste hitta, men också känna, kärleken till sig själv. Den riktiga Ai Wengs son Tze Chun har regisserat avsnittet.

 

Sjunde delen berättar en rätt kul och dråplig historia om Faraz, från Mellanöstern. Han köper en tomt för att bygga familjens drömhus. Det blir dock inte så lätt, då ett enormt stenblock täcker arean. Men har man kämpat hela livet för att hitta ett hem, kämpar man gärna lite till.

 

I sista och åttonde delen lär vi känna den syrianske flyktingen Rafiq, som på grund av sin sexuella läggning blivit utstött av sina föräldrar. Hans längtan efter acceptans från omvärlden och sig själv är väldigt gripande, men samtidigt upplyftande mitt i det svåra. Ämnet känns otroligt aktuellt och hur det skildras här av regissören Stephen Dunn, är både ömsint och vackert.

 

”Little America” visar upp pusselbitarna av det där andra, det på sätt och vis riktiga Amerika. Det som inte ofta ges plats på tv eller i film. Vi får se ett USA av mångfald och möter människor som med stolthet bär sitt ursprung, men också omfamnar det nya som de vill göra till sitt hem. Serien påminner samtidigt oss som redan är hemma, att omfamna dem som inte ännu hittat dit.

 

Det här är en otroligt härlig tv-upplevelse, även om den samtidigt kan kännas lite forcerad. Kanske för att jag såg allt i så snabb takt. Solskenshistorier kan man förvisso inte få för många av, men dessa gör sig bättre i mindre sjok. Så jag rekommenderar att inte sträcktitta på detta, utan att ta ett avsnitt i taget. Se, känn och tänk efter.