Unga kvinnor 2017

Serien baseras på böckerna av Louisa May Alcott och handlar, som det brukar, om de fyra färgglada systrarna March. De växer upp i slutet av 1800-talets USA med mamma Marmee, medan pappan är ute i krig. I grannhuset bor Mr. Lawrence och unge Laurie som flickorna blir nära vän med.

 

Denna BBC-adaption är helt okej, framförallt till en början. Första avsnittet är riktigt bra och jag fastnar omedelbart för karaktärerna och vill bara se mer av dem. Sedan händer något och mot slutet har serien trist nog svårt att hitta tonen och rätt tempo. Detta antagligen för att så mycket ska med, men inte riktigt får plats. Jag hade gärna sett serien får ett avsnitt till, för mer karaktärsutveckling och en jämnare fart genom hela.

 

Dialogen flyter på bra, trots att vissa repliker emellanåt låter lite svårsmälta för 2000-talets öron. Överlag är ändå manuset av Heidi Thomas välskrivet. Det tar upp det mest väsentliga i historien utan att dröja kvar vid mindre viktiga händelser. Vissa delar tappas samtidigt tyvärr bort på vägen, vilket gör att senare skeenden inte upplevs tillräckligt trovärdiga.

 

Till skillnad från de många filmversionerna är systrarna i denna mer jämngamla. Det kanske inte direkt gör så mycket, men något av dynamiken dem emellan går förlorad. Är man dessutom bekant med förlagan stör det en aning ytterligare.

 

Dock är det otroligt välspelat och skådespelerskorna övertygar även när möjligen inte manuset, på alla håll, gör det. Framförallt vill jag lyfta fram Maya Hawke som Jo, Emily Watson som mamma Marmee och Jonah Hauer-King som Laurie. Relationen mellan Jo och honom är för övrigt en stor behållning genom alla avsnitt och jag är glad att den får utrymme att frodas. Det är också en stor fröjd att få se Angela Lansbury som den skönt bitska auntie March. Lite vid sidan av har också både Willa Fitzgerald och Annes Elwy som Meg och Beth en något nedtonad men likväl stark närvaro.

 

”Unga kvinnor” är en välproducerad tv-serie som är snygg, men aldrig överdådig. Utomhusmiljöerna känns ibland konstgjorda och snön pudrar runt väl mekaniskt. Fotot är förutom det behagligt naturalistiskt och kameran går ofta nära inpå. Det ger en modern och intim touch och känns nästan kittlande i en kostymklassiker som denna. Samtidigt tycker jag att man borde vågat ta detta lite längre, både sett till yta och innehåll. Göra något nytt och lite mer annorlunda, när nu möjligheten till det ges.

 

Miniserien är ändå i slutändan en trevlig, berörande och stundvis rätt melankolisk serie att kura ihop framför tillsammans med hela familjen. Den är, trots vissa anmärkningar, absolut sevärd och nog så underhållande i väntan på Greta Gerwigs film med samma namn.