Ljuset vi inte ser 2023-

Radioapparater spelar stor roll i den här berättelsen. För den tyska pojken Werner (Lucas Herzog) som är barnhemsbarn så är en röst på radion hans livs trygghet. Rösten tillhör en man som kallar sig Professorn. Denne talar om hopp och säger sanningen. Detsamma gäller den blinda franska flickan Marie Laure (Nell Sutton). Även hon förtrollas av Professorns stämma och budskap.

 

När serien börjar befinner vi oss i den franska staden Saint-Malo år 1944. Tyskarna har ockuperat området och amerikanernas bombplan förvandlar staden till ruiner. Mitt i spillrorna gör nu fyra år äldre Marie Laure (Aria Mia Loberti) radiosändningar som hon inte vet om någon därute hör. Werner (Louis Hofmann), som nu är soldat, hör dem och fascineras av dem. Han befinner sig där för att han rekryterats av nazisterna för att spåra radiosignaler i staden. Det är ett brott belagt med dödsstraff att äga en radio.

 

De båda ödena skildras parallellt på ett sätt som samtidigt känns fullkomligt naturligt som viktiga delar i en enda berättelse. Kriget finns där och är brutalt skildrat, men fokuset är riktat mot det där vackra ljuset som Professorn pratat om i de sändningar som varit en fyr i mörkret för våra två huvudpersoner som barn. Det är det ljuset som skapar modet att stå upp och kämpa. Det är det som håller hoppet vid liv. Ljuset som vi inte kan se utan bara känna i hjärtat. Det är den vinklingen som skiljer den här filmen från andra mer typiska krigsskildringar. Det här är ljuvlig poesi mitt i kaoset, tragedin och våldet.

 

Manusförfattaren Steven Knight har baserat på Anthony Doerrs Pulizerbelönade roman med samma titel gjort ett fantastiskt jobb med att blanda känslostarkt drama, thrillerspänning och explosiv krigsskildring. Han tappar aldrig balansen längs vägen. Berättelsen berör och rycker med från början till slut. Det blir aldrig blytungt, men heller aldrig lättviktigt. Allt förenas till uppslukande drama som är beroendeframkallande att följa. Det är omöjligt att inte plöja miniseriens alla fyra avsnitt direkt efter varandra.

 

För mig är skådespelet enormt viktigt när jag ska följa en serie och här är det absolut toppklass som vi får in i minsta biroll. Nykomlingen Loberti är sensationellt trovärdig när hon ger sin roll en mänsklig själ. Det känns otroligt att hon aldrig skådespelat innan. Hon gör det lätt att förstå att hennes karaktär förändrar människors liv så positivt som hon gör under berättelsens gång.

 

Marie Laures handikapp hanteras inte på ett tårdrypande sentimentalt sätt och det pressas inte på med att vi ska tycka synd om henne. Det talas till och med om hennes blindhet som en gåva. Hon är en enormt inspirerande kraftkaraktär oavsett sin brist på synförmåga. En stor eloge ska filmen också ha för det den gör för inkludering. Loberti är nämligen blind på riktigt.

 

När det kommer till scenografi och foto så är det här en ren njutning att skåda för en äkta cineast. Tiden som historien utspelar sig i återskapas med en imponerande känsla för detaljer. Ljussättningen är varm och inbjudande, vilket harmoniserar med seriens budskap. De sönderbombade ruinerna gör autentiskt intryck. Förutom att ögat serveras konstnärligt godis så får örat njuta av mäktig musik signerad mästaren James Newton Howard.

 

"Ljuset vi inte ser" är en genuin kvalitetsproduktion som estetiskt sett gör mer europeiskt intryck än det amerikanska som den faktiskt är. Missa för allt i världen inte den här magiskt berörande, underhållande och tankeväckande serien. Jag är snubblande nära att ge den högsta betyg.