Looking 2014-2015

Andrew Haigh är britten som fick sitt genombrott med det vackra och anspråkslösa kärleksdramat ”Weekend” 2011. Han visade i och med den hur väl han behärskar det svåra med att skapa engagerande, intim och enkel film av egentligen rätt komplicerade vardagliga känslor som kan uppstå mellan människor. 


Några år senare följde han sedan upp sin succé med serien ”Looking”, också den med en extremt okonstlad historia i botten i vilken helt vanliga men ändå särdeles speciella liv och personer skildras på ett förbehållslöst och ingående, men ändå aldrig utstuderat sätt.

”Looking” handlar om tre vänner i San Francisco och tar upp allt vad livet har att erbjuda dem.
 Vi får i huvudsak följa den genomgode Patrick, en dagdrömmande dataspelsutvecklare, Agustin som är en lagom snobbig konstnär och Dom, den 40-årige servitören med livslånga planer på att en dag starta eget inom restaurangbranschen. Vi får också träffa underbara Doris, Doms vän och rumskamrat sedan urminnes tider och såklart ännu fler av alla deras olika kompisar och affektionsobjekt.

Serien påminner på sina håll om både ”Sex and the City” och ”Girls”. Det är samma bitska humor, direkta tonfall och en härlig grupp karaktärer i centrum. En skillnad är dock att ”Looking” har män i huvudrollerna och att den till sin fördel är något mer nedtonad.

En stor del av intrigen i de två säsongerna kretsar kring Patricks försök att få ordning på sitt kärleksliv och komplikationerna som hör det till. Han börjar tidigt dejta den romantiske förortskillen Richie, men finner ungefär i samma veva sin världsvane chef Kevin vara bland det mest oemotståndliga han har träffat på. Triangeldramat som utvecklas får alla andra filmiska trekanter vi redan sett att verka fullständigt konstruerade och närmast iskalla i hetta räknade. Och det är just den realistiska och äkta känslan genom alla avsnitt som väldigt mycket är styrkan i "Looking". För sällan har varken relationer eller enskilda karaktärer skildrats med så mycket djup och många nyanser eller den otroliga mängden värme och hjärta som här. Ingen är förvisso perfekt, men det är just det som gör dem alla så älskvärda. 


Skådespelarna är för mig rätt obekanta men samtidigt sina karaktärer fullständigt trovärdiga och jag glömmer mellan varven nästan bort att det är skådespel jag tittar på. De träffsäkra dialogerna och replikerna är som improviserade och tempot har precis lagom mycket driv för att man per automatik följer med utvecklingarna framåt, men ändå får lite tid till eftertanke.

Att de tre männen och de flesta som tar plats i rutan under samtliga av seriens dryga 20 minuter långa avsnitt är homosexuella, är såklart en viktig del i sammanhanget, men betyder samtidigt egentligen ingenting för hur man ser på ”Looking”. Eller för den delen - vem den bör ses av. 


Jag - gift, småbarnsmamma från en liten svensk stad känner att jag har mer gemensamt med dessa fantastiskt mångbottnade personer i ett underbart färgsprakande San Fransisco, än jag någonsin haft med Carrie och hennes Louboutins sammantaget. Och jag upplever, trots att min sexualitet och mitt kön står i klinch med de som i huvudsak skildras i ”Looking”, en större samhörighet med dem än med de härligt knasiga personligheterna jag möter i exempelvis ”Girls”. Därför kan jag bara ana hur underbart befriande det torde vara att som gay se dessa individer och på sätt och vis också sig själv speglas på ett, för en gångs skull gissar jag, relativt ärligt sätt i rutan. 


Till skillnad från många andra gay-skildringar på film och tv är homosexualitet här en självklarhet. Så som det också är (eller åtminstone borde vara) i verkliga livet. Det här är inte en serie om några personer utanför normen, eftersom de alla faktiskt äntligen får vara normen. ”Looking” handlar således inte om en kamp för acceptans eller lika rättigheter, vilket i sig vore helt naturligt och absolut beaktansvärt, utan den handlar rätt och slätt om livet. Om människor. Om vänner. Om älskande. Den handlar om alla oss, oavsett sexualitet, kön, hår- eller hudfärg och om våra drömmar, besvikelser och vår längtan. Den tar upp dynamiken i olika typer av relationer, mellan män och män, men också kvinnor och män, vita och mörkhyade eller straighta och gay. En karaktär med HIV är med i flera avsnitt, inte som den med HIV, utan som en person som råkar ha HIV. Och det är denna rättframma, självklara hållning som gör ”Looking” så unik. Alla är vad de är, utan pardon. Dramat utgår från de enskilda individerna, inte på grund av dem eller deras eventuella läggningar, sinnesstämningar eller sjukdomar. Och fastän att jag alltså egentligen kan tycka att det är lika angeläget att betona gay i beskrivningen av ”Looking” som straight när man pratar om till exempel ”Sex and the city” - alltså inte alls, så är det just det som fortfarande 2015 är det rätt banbrytande med den. Fast också det viktiga då det med största tydlighet riktas ljus åt ett håll som alldeles ofta fått vara i skuggan.

Jag har verkligen kommit att älska HBO:s ”Looking” och de ”vänner” jag genom den fått. Och just därför är jag smått förtvivlad av nyheten att det nu är slut på grund av sjunkande tittarsiffror i USA. Jag menar - vi ser på tv i Europa också! Det känns instinktivt som ett fegt beslut och även om det måhända är naivt av mig så hoppas jag att någon annan är modigare och tar vid. Fram för åtminstone en säsong till, eller säg tre. För det hade Patrick, Agustin, Dom, Doris, Richie, Kevin, Eddie och alla de andra varit värda. Liksom är vi, som varje vecka tittat på dem.