Love 2016-2018

Att se Judd Apatows namn i produktionslistan i moderna komediprojekt kittlar idag till ungefär lika mycket som att se Steven Spielbergs dito i diverse film- och tv-serieprojekt. Hans fingrar är nedstuckna i så många syltburkar vid det här laget att det inte riktigt går att lite på ett projekts kvalité bara för att hans namn dyker upp som exekutiv producent. Å andra sidan hjälpte han till att lyfta HBO:s smått fenomenala ”Girls” och som medskapare till en ny Netflix-serie – som han till synes verkar vara mer involverad i än diverse andra projekt – gick det inte att låta bli att höja intresserat på ögonbrynen. Dessutom har Netflix bevisat att de kan låta väldigt intressanta och nyskapande idéer inom komedifacket komma till ytan – nu senast med Aziz Ansaris träffsäkra ”Master of None”.

I Netflix senaste alster ”Love” – skapad av Apatow, manusförfattaren Lesley Arfin (”Brooklyn Nine-Nine”, ”Girls”) och huvudrollsinnehavaren Paul Rust – får vi följa Gus (Rust) och Mickey (Gillian Jacobs) – två kärlekskranka människor som just passerat trettio vars vägar korsas av en slump. Gus är lärarvikarie för barnskådespelare på den fiktiva b-serien ”Wichita” och har nyss dumpat sin otrogna flickvän. Mickey jobbar på ett radioprogram om kärleksproblem och kämpar med allt från efterhängsna ex till missbruk av diverse substanser.

Apatow har själv sagt att ”Love” är som en av hans filmer fast skildrade i slow motion – istället för en två timmar lång romcom får vi följa karaktärerna i närmare sex timmars berättande. Och det är faktiskt en ganska slående jämförelse. ”Love” är en relativt traditionsenlig romantisk komedi som följer de generella dragen för genren – men skillnaden blir att vi får se allt sådant som inte får plats i en nerkortad filmversion. ”Love” öppnar upp för att skildra alla de småsteg i en framväxande relation som inte alltid får utrymme annars – och stundtals lyckas den väldigt bra med det.

Det är kanske just i de små detaljerna som serien lyckas bäst. En så simpel sak som att den för en gångs skull lyckas fånga känslan och äktheten i att sms:a med varandra i början av en relation får serien att kännas oerhört pricksäker. Men tyvärr är det för sällan och för litet som ”Love” lyckas säga något mer tangerbart. Jämför man exempelvis med Netflix-kollegan ”Master of None” – som lyckades vara oerhört träffande om relationer, familj, rasskillnader och det allmänna livet för en ung vuxen i dagens samhälle i nästan varje avsnitt – känns tyvärr ”Love” en aning tafatt. Den blinkar till ibland, men är i slutändan inte särskilt mycket mer än din generiska romcom.

En beståndsdel som serien har både till sin fördel och nackdel är dess huvudkaraktärer. Såväl Gus som Mickey är älskvärda på sina egna sätt men också ofta svåra att sympatisera med, vilket är ovanligt och ytterst intressant för en berättelse av det här slaget. Mickey må ha en del skavanker som hon inte riktigt kan rå för – med såväl alkohol- som drogproblem, som hon faktiskt försöker lösa – men hennes självdestruktivitet skapar ganska många osympatiska drag. Gus, som till en början målas upp som den godvilliga nörden som blir överkörd av alla andra, visar sig dock vara något av ett svin som verkligen inte kan hantera vissa sociala situationer. Deras relation blir något av en kusin till Judd Apatows ”Trainwreck” fast där Bill Hader är ett rövhål.

Huvudrollsinnehavarna är det dock inget fel på. För alla som gillade Gillian Jacobs i ”Community” är det ett trevligt återseende, då hennes Mickey är som en (mer tragisk) version av Brita. Paul Rust – som jobbat på en rad olika humorprojekt, både som skådespelare och manusförfattare, men som inte är så välkänd för den större publiken – är trots sin stundtals osympatiska karaktär ett trevligt inslag och det känns som att han inseminerat en stor del av sig själv i serien. En av seriens höjdpunkter är när Gus och hans kompisgäng sitter och jammar ihop temalåtar till filmer som inte har några – till exempel ”Den perfekta stormen” och ”Carlito's Way”.

Med på tåget har Rust och Apatow också fått med en bunt talangfullt folk. Sidokaraktärerna är utmärkt rollsatta, och att de inte är så stora namn (vilket Apatow säkerligen hade kunnat ordna) är bara till dess fördel. Mer välkända Andy Dick gör ett minnesvärt inhopp i mitten av säsongen, och förvånande nog briljerar Apatows yngsta dotter Iris som bortskämd barnskådespelare. På regifronten syns också en rad prominenta namn som Steve Buscemi, Joe Swanberg och John Slattery. 

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Love” är en gemytlig och härlig serie om kärlekens val och kval, men för något som man kan känna utger sig för att vara nyskapande i genren sviker den ganska stort. Är man ett fan av Judd Apatows sätt att berätta kärlekshistorier lär man inte bli besviken, men helst bör man nog klicka sig till vidare på Netflix – förslagsvis till ”Master of None”.