Love, Victor 2020-2022

Långfilmen ”Love, Simon” var som första stora studiofilm med en homosexuell tonåring som huvudperson ett historiskt bidrag till high school-genren. TV-spinoffen ”Love, Victor” är desto viktigare då den skildrar en kille som dessutom är latino och från en arbetarklassfamilj. Men som vanligt är det svårt att överföra en films charm och tydliga dramaturgi till TV och det gäller även här.
 
Sen är det kanske orättvist att jämföra. Långfilmen hade en tydlig premiss (Simon ska klura ut vem som är hans mystiska nätflirt) medan serien inte bara har en ny hjälte med sin egen historia utan utforskar andra (kanske för många) teman. Det är svårt att direkt ogilla Victor med vänner och familj men den träffar inte i hjärtat på samma sätt som ”Love, Simon”. Kanske är det en kulturskillnad – den har fått fin kritik i USA och den känns också väldigt… amerikansk.
 
Övergången från filmen är i vilket fall vettig. Tonåriga Victor (Michael Cimino, ”Annabelle Comes Home”) flyttar med sin familj till samma stad som i filmen och får höra om de numera omtalade händelserna kring Simons resa ut ur garderoben. De två får så småningom kontakt online och Simon (Nick Robinson bidrar med rösten) guidar Victor, som även han är osäker på sin sexualitet, genom tonårens många ångestfyllda fällor och hinder.
 
Bland karaktärerna finns främst Victors familj, som tacksamt nog är lite mer relaterbara än Simons polerade överklasstillvaro. Ana Ortiz (”Ugly Betty”) och James Martinez (”House of Cards”) är fina som föräldrarna men det är främst unga Isabella Ferreira (”Orange is the New Black”) som står ut som Victors rebelliska men sårbara syster. Det är en sympatisk familj som är lätt att tycka om även om de knappast kvalar in på någon lista över djupodlade TV-karaktärer.
 
När det kommer till vännerna så är det relativt varierade high school-stereotyper målade med breda penslar. Den hopplöst romantiska nörden, den utseendefixerade skvallerdrottningen, den kaxiga atleten… bristen på subtilitet är så uppenbar att man spenderar en hel episod med att referera ”Breakfast Club”. Det funkar dock med tillräckligt charmiga skådespelare och milt roande karaktärsdrag – problemet är att det ofta handlar mer om birollerna än Victor.
 
Där Simon hade ett tydligt mål så blir Victor en nästan påfrestande velig och osäker person vars huvudintrig blir att dejta en populär tjej (!) med hjärta av guld (Rachel Hilson, ”This Is Us”) för att passa in. I övrigt är det ganska vanliga tonårsintriger som förstoras till enorma proportioner medan tyngre ämnen som homofobi, otrohet, alkoholmissbruk, mobbning och vikthets förenklas. Deras inkluderande är viktiga och relevanta men de presenteras ofta i glada pastellfärger.
 
Cimino ger Victor precis lagom med utstrålning och skinn på näsan för att vi ska engagera oss i hans öde. Men när han tar starkt ifrågasättbara beslut – som exempelvis att fortsätta dejta en tjej medan han tar (bokstavliga) resor för att utforska sin dragning till killar – gör att man stundtals tappar respekt och därmed intresse för honom. Då hjälper det inte att han ska krama ur varenda känsla med fina tal som slutar i gruppkramar eller lekar.
 
Kanske är serien till för en viss typ av amerikansk tonåring som utan självironi sväljer en danssekvens till ”Call Me Maybe” eller ett klädprovarmontage som taget ur valfri 80-talsrulle. Men något i mig säger att målgruppen klarar av – och förtjänar – något som är lite vassare och smartare. För där filmen var effektiv söt sirap så blir serien mest mellanmjölk – vi skålar för att man förhoppningsvis rycker upp sig inför säsong två.