Lovecraft Country 2020

Boken ”Lovecraft Country”, som HBO:s senaste (blivande kultserie) är baserad på, utspelar sig i 50-talets USA. Författaren Matt Ruff använder sig av klassiska skräckelement för att skärskåda rasistiska strukturer. Berättelsen tar vid då ex-soldaten Atticus Freeman får ett brev från sin försvunne far, som enligt utsago befinner sig i ”Lovecraft Country”. Tillsammans med sin morbror George och sin vän Letitia åker Atticus för att finna honom. Vägen kantas av groteska människor och mänskliga monster. Det är blodigt och rått. Omgående levandegörs frågeställningen kring vilken varelse som har vassast huggtänder.

 

Budskapet är efterlängtat och väl förankrat i samtiden. Likväl finner jag det problematiskt att karaktärerna får stå åt sidan för tematiken. Fusionen av genreelement sprudlar av välvilja och hängivenhet till storyn, men på bekostnad av att tempot spretar. Likt ett mycket hungrigt odjur vars tentakelmunnar har fäbless för olika sorters människokött.

Det senare kan härledas till det faktum att boken är en samling sammanlänkade noveller. En styrka som tv-serien kunde tagit fasta på genom att göra avsnitten än mer fristående. Istället har det adderats ytterligare inslag som jag är tveksam till att serien gynnas av.

 

Skaparna har försökt genomföra samma upplägg som återfinns i exempelvis ”Supernatural” och ”Buffy vampyrdödaren” där varje separat avsnitt tar upp en enskild problematik. I bakgrunden utspelar sig en kamp mot säsongens huvudantagonist. Till skillnad från ovanstående tv-serier upplever jag inte att man lyckas väva samman novellformatet med den övergripande storyn lika väl här. Det råder en inneboende slitning i avsnitten. Resultatet blir att skaparna ibland tvingats hugga av en tentakel mitt under dödsdansen, som sedan ligger där ryckigt och sprattlar på stengolvet. Det uppstår en disharmoni som för mig ur rytm och mitt engagemang förblöder långsamt.

Nostalgiska matinéinslag inspirerade av ”Indiana Jones” och ”Goonies” varvas med mer renodlade science-fiction-grepp och Lovecraft-monster på ett sätt som förvirrar snarare än förstärker berättelsen. Jag tillåts aldrig vila i ett känslomässigt tillstånd. Där jag förväntar mig en längre scen för uppbyggnad av karaktär dyker plötsligt ett multiuniversum upp. Det är som om Debarge skulle hjula in i vardagsrummet till ”Rythm Of The Night” när jag bara vill snora i fred till en Kate Bush-låt och trycka i mig enorma mängder skumtomtar. Karaktärernas utveckling får ständigt ge vika för budskapet om människans inneboende monstrositet. Scener som redan är fruktansvärda kunde uppnått briljans om de inte varit så statiska.

Detta känns onödigt då både Jonathan Majors Atticus Freeman, och Jurnee Smollett-Bells Letitia Lewis levandegör Matt Ruffs intrikata värld på ett nyanserat sätt som effektivt dödar fördomar. Smoletts kroppsspråk utstrålar en avundsvärd envishet och Jonathan Majors trollbinder med sitt fängslande minspel. Att få se en kvinna hålla ett krigstal, och svarta män slåss mot vampyrer samtidigt som de trakasseras av den lokala polisen är magiskt. Varje avsnitt genomsyras av en lek med stereotyper och ett hjärtskärande belysande av rasismen i 50-talets USA. Då det bokstavligen ömsas skinn, vänder det sig i magen. Ett annat favoritinslag är vad som kan ses som omvänd tentakelporr. Men dess största styrka är återanvändningen av inspelade tal som lagts på bildrutorna i samma stil som i den jamaikanska dokumentären ”Black Mother”.

Hade känslostormarna och äventyrinslagen inte ständigt varit uppskruvade till max hade serien strålat. Den hade vunnit på en mer tillbakatonad dynamik där de scener som imponerar fått tid och utrymme att klinga av. Inte huggas av. Jag önskar jag kunde plocka ut dessa och omvandla till små flash-fiction-berättelser.

I mycket är serien kanske bara ett levande bevis på vad som händer då entusiasmen får regera otyglat. Lite mer kaosgud och lite mindre fungerande story - i alla fall för mig.